Få av våra val har ifrågasatts lika mycket som att jag började jobba igen när Arvid var fyra månader ung. Följaktligen har vi (eller egentligen jag) fått försvara det här valet ganska många gånger. Och det gör mig egentligen ingenting. För inte en dag har någon av oss tvivlat på att vi fattade rätt beslut.
Men det faktum att vi är övertygade om att vi valde rätt betyder inte att valet känns hundraprocentigt smärtfritt varje sekund. Och det faktum att vi så ofta måste motivera och/eller försvara vårt val gör att de få sekunder då jag hellre skulle mysa med Arvid än undervisa känns förbjudna. De måste jag liksom hålla för mig själv, för annars finns en armé med människor som tittar på mig med en blick som säger vad var det jag sa. Var den armén finns de 98 % av tiden som valet känns just precis så rätt som det faktiskt är vet jag inte.
Vet du?
I regel får vi människor fatta de beslut vi anser vara bäst. I regel brukar vi tycka att det som är bäst för mig inte nödvändigtvis behöver vara bäst för dig. Men när det kommer till just föräldraskap verkar det fortfarande finnas en norm som ska följas av alla i alla lägen. När ska vi komma så långt att vi också på den punkten inser att ingen modell är så heltäckande att den fungerar för alla? Och när ska vi börja räkna med att också de (vi) som fattar mindre självklara och förväntade beslut också kan fatta genomtänkta och visa sådana?
Nästan för lycklig 
Och egentligen är säkert de besluten som fattas mot normen mer genomtänkta än att bara göra som man tror att det förväntas. Tänker jag mig. H. En hemma-mamma, som verkligen inte kan anklagas för normbrytande.
Kanske till och med det. Men framförallt så måste vi komma till en punkt där vi respekterar varandras val så länge de som berörs av valen verkar må bra av dem. Tack för att du respekterar mitt val trots att det är annorlunda än ditt. Tro mig, jag respekterar ditt.
Det är också bra att komma ihåg att för 35-40 år sedan började alla mammor som var i arbetslivet jobba väldigt tidigt efter förlossningen. Man hade ju inga alternativ för att mammaledigheten var så kort. Min mamma började jobbet som gymnasielärare då min storasyster var inte ens 2 månader. Jag var själv nästan 4 månader då hon började jobba. Och det var ju inte vår pappa som skötte oss utan en barnskötare. Och ändå har både mamma och vi andra tyckt att hon har alltid varit sådan som har haft barnen på första plats i livet. Det viktigaste är att ni hittar sådana modeller som passar för er familj. Och det finns ju inga perfekta lösningar.
Det är precis som du säger. Rätt utopistiskt av oss nutidsföräldrar att gå omkring och på något sätt tro att barn i alla tider har fått vara hemma med sin mamma tills de börjat skolan. Så är det ju inte. Och det är kanske inte ens alltid den enda riktigt lyckade modellen. Alternativen är kanske inte ens bara dåliga lösningar.
Ni är med säkerhet kapabla att träffa era val bäst själva! När ska vi inse det att de flesta vet bäst själva då det gäller så privata saker som att avgöra huruvida man jobbar eller är hemma?
Kanske det ändå på något vis gjort valet lättare att din mor var moderskapsledig första gången först efter det fjärde barnet. Jag fick också då och då som ensamstående mamma med tre barn höra att jag ju har ”rätt att vara hemma tills den yngsta är tre”. Javisst. Det är ju en medborgerlig rättighet att vara hemma. Men om barnen behöver mat och kläder och husrum och endel andra förnödenheter behövs ju inkomster också. Det verkade dessa iofs välmenande personer glömma bort.
OM du kan tänka dig att svara på en fråga till ang din tidiga återgång..jag undrar en sak kring din amning då..Slutade du bara amma på en gång då du började jobba igen och vr inte det svårt? ( inte rent ”tekniskt då) Jag tänker att jag kanske kunde börja jobba tidigt men eftersom jag gärna vill amma, och tror på hälsoeffekterna, skulle jag inte kunna tänka mig det. Var det något ni beaktade?Eller kansek du delammar?
Absolut. Mina arbetsdagar ser lite olika ut, men i regel ammar jag Arvid tre gånger om dagen i nuläget. Och så en gång på morgonnatten. De dagar jag inte jobbar ammar jag lite mera.
Nej vad synd, men kanske det också finns människor som är intresserade av hur det känns. Själv är jag väldigt intresserad av hur människor drar sina gränser, hur de motiverar sina beslut och vad som händer inombords då man möter sitt val. Jag vill försöka se en glimt av någon annans inre eftersom det är det enda som egentligen intresserar mej. Tror inte att jag är den enda som alltid blir lite (mycket) besviken på slutenhet trots att jag vill och vet att var och en har rätt att stänga om sin egen inre sanning.
Du är stark som går efter din egen övertygelse. Dessutom är du väldigt bra på att redogöra för din världsbild som är oerhört vacker, därför tycker jag att du ska visa hur det ser ut när man är du.
Wow! Vilken kommentar. Djup, smart och väldigt välformulerad. Och så fin, så snäll. Mitt hjärta smälter lite när jag läser dedär sista orden. Jag har läst dem många gånger redan och funderar på att brodera dem med korsstygn, rama in och hänga på hedersplats i vårt egentliga hem.
Då min moster, som var lärare, fick barn i mars 1960, ville hon ta hela våren ledigt och börja jobba i september. Hon betalade vikarien själv och fick ingen mammapeng. Men skoldirektören förbjöd det, hon måste tillbaka till jobbet i april. ”Det där brukar de klara av på en månad”, sa han. Tänk vad fint att vi vi vår tid får välja hur vi vill sköta våra barn! Tänk att pappa får sköta!
Folk har ju alltid nåt att säga. Om jag, som har många barn, nån gång beklagar mig över allt jobbet, får jag ofta höra att ”du har ju valt själv”. Jovisst, men det kan ju bli för mycket nån gång i alla fall!
Dessutom visste jag faktiskt inte att små söta barn växer upp till stora kangliga krångliga tonåringar…
Jag håller med dig. Det är fint att få välja. Och det känns fint att vi kan ge våra barn tid också med sin pappa redan medan de är små. Är glad åt det och tänker mig att det nog är en investering i deras relation för framtiden.
Tonåren är säkert utmanande på många sätt. På andra sätt.