Jag och Arvid besökte rådgivningen idag. På programmet idag fanns traditionsenlig vägning och mätning. Och den något mindre traditionsenliga genomgången av frågorna om hur jag som mor mår nu såhär en tid efter förlossningen. Och efter den genomgången är jag faktiskt lite rädd att jag ska bli påtvingad vård.

För de kan ju inte ha trott på mig när jag berättade om hur lycklig jag är, hur bra jag mår och hur lätt, smärtfri, smidig och underbar vår första tid med Arvid har varit. Varningsklockorna måste ha ringt på högvarv. Jag måste ha låtit som en djupt deprimerad kvinna i förnekelse. Men det här är vår sanning. Vår hela sanning. Hur någon annans sanning hade sett ut i samma situation vet jag inte. Allt är ju relativt.

Och det är ju just det som är grejen – att det är relativt. Att vi förstås jämför med vår första bebisupplevelse och att den här är annorlunda på alla tänkbara sätt. Att vi därför inte kan vara annat än ödmjuk tacksamma och otroligt förundrade och att vi kanske således är lite blinda för allt det som inte är bara lätt, smärtfritt, smidigt och underbart.

På inget sätt tog vi det här för givet. På absolut inget sätt.