Ingrid har idag upptäckt ännu en fördel med att ha en liten bror; någon annan kan bära skulden. Följ med mig till lunchbordet hemma hos oss idag.

Kalla mig tråkig om du vill, men jag tycker om att höra vad jag tänker när jag äter. När Ingrid äter tycker hon mera om att höra vad karaktärerna på cd-skivan vi lånade på biblioteket tänker. Så hon skruvar upp volymen på cd-spelaren i sitt rum så högt att fönsterrutorna skallrar före hon kommer till bordet. Och jag, lite tråkig ni minns, påpekar naturligtvis detta.

– Hur kan det vara så mycket ljud? frågar jag lite småirriterat.

– Tja… säger Ingrid. Det var Arvid som sa att vi skulle lägga mycket ljud.

Förvisso var det bara Ingrid och Arvid som befann sig i rummet då volymen skruvades upp, så jag kan ju inte veta säkert. Men lite svår är det för mig att tro att Arvids första ord kom redan vid två månader och en dag. Och att orden faktiskt var ”Kan vi ha mera ljud på cd-spelaren?” och inte typ mamma eller pappa eller vad det nu brukar vara.

Det börjar nu. Det där att den minsta kan ta på sig skulden i sitt oförstånd. Det där som fick min yngsta äldre lillasyster att erkänna att hon ätit ur mammas chokladkalender (vilket hon hade gjort) när vi andra två blånekade (trots att vi ätit minst lika många bitar). Nog för att mamma förstod hur det hängde ihop.

Lite som jag själv gjorde idag.