Ingrid 4 år är antagligen den bästa versionen av Ingrid hittills. (Blir det faktiskt hela tiden bara bättre och bättre?) Dessvärre är det ganska sällan vi får träffa henne, för hon är så gott som ständigt i roll. Och inget fel med det – men hon blir väldigt arg om någon i hennes omgivning glömmer bort vilken roll som gäller för tillfället. Det är inte nådigt om man råkar kalla  henne Ida (för att man tror att vi fortfarande leker Lönneberga) när hon redan  gått vidare till Madicken.

Det är dessutom inte bara det att hon blir arg om man säger fel namn. Hon blir arg också om man råkar glömma att använda namn. Jag ger ett exempel (där vi tänker oss att jag är Muminmamma och hon är Snorkfröken, vilket gällde för en timme sedan men inte längre).

– Muminmamma?

– Ja?

– Jag heter Snorkfröken!!! (Inte sådär harmoniskt och vänligt överseende utan enormt argt och högljutt direkt). Muminmamma?

– Ja?

– Säg Snorkfröken.

–  Okej.

– Jag heter Snorkfröken.

– Okej, Snorkfröken.

– Muminmamma?

– Ja, Snorkfröken?

– Kan vi leka att Snorkfröken hade en hund?

– Jo.

– Jag heter Snorkfröken!!!

– Jo, Snorkfröken.

Så är det ständigt hemma hos oss just nu. Jag hoppas hon kan tolerera att bebisen knappast använder alla rollnamn och titlar från dag 1. Men jag undrar nog. För det visas verkligen ingen nåd alls mot mig och Fredrik.