Om en ganska kort tid ska vi på vår andra ultraljudsundersökning. Och det är ju då vi med stor sannolikhet kan få veta om det är en flicka eller en pojke som blir vår nya familjemedlem. Om vi vill. Om vi väljer så.
Hur gjorde du eller ni? Tog ni reda på? Varför eller varför inte?
Nästan för lycklig 
Vi har inte vetat om det blir en flicka eller en pojke. Jag tycker att det är mer spännande så.
Vi tog inte reda på. Vi var 75 % säkra på en flicka, och så fick vi en pojke :). Men nästa gång ska vi nog ta reda på!
Med ettan visste vi inte, och jag blev ganska så irriterad över folks ständiga gissningar (”Vilken tyyyyyyypisk flickmage!”). Med tvåan hade vi inte tänkt ta reda på heller, faktiskt, fast sen frågade tanten som gjorde ultraljudet om vi ville veta, och då ville vi förstås det. Fast sorten höll vi för oss själva.
Tror nästan att jag föredrar att veta, det är lättare att visualisera babyn och det nya livet när man vet liiiite mera om vem det är man ska få träffa. En sprillans ny baby är ju nog en så stor överraskning ändå.
Vi tog inte heller reda på. Om vi någon gång får flera barn vet jag dock inte hur jag skulle kunna hålla mig. Man vill ju veta allt som bara är möjligt. Å andra sidan är det ju väldigt spännande att få veta sen när bebisen är född.
Första gången tog vi inte reda på, vi var överväldigade bara av att det var en människa där. Att fundera på könet kom nånstans långt ner på prioriteringslistan. Andra gången fattade vi lite bättre det där med att det låg ett nytt barn i magen, så då ville vi veta så mycket som möjligt om det. Och det är ju inte så mycket annat än könet man kan ta reda på, så det fick det bli. Blir det fler gånger kommer vi helt säkert att vilja veta då också!
Vi ville aldrig veta vilken sort. För mig personligen behövde jag det där kittlande spänning-/överraskningsmomentet av att inte veta för att orka igenom alla graviditeter eller snarare för att inte känna av tristess i upprepningarna. För det andra tycker jag faktiskt (nu blir säkert många arga) att det på ett sätt är lite onaturligt att veta på förhand. Men som sagt, var och en gör på sitt sätt och det är ju i slutändan ingen stor sak.
Med första tog vi inte reda på, med andra ville vi veta. Precis just därför att könet inte spelar någon roll, men vi hade namnen klara och ville börja kalla barnet vid sitt namn redan i magen. Det kändes personligare så. Och så var vi helt enkelt nyfikna. Som en stor bonuseffekt kom att jag kunde avbryta alla som utgöt sig över att magen låg si eller så och att de alltid brukar veta vilket kön det är bara genom att se på antalet finnar i moderns ansikte med ett ”det är en pojke”.
En av orsakerna till att jag ville veta var att jag någonstans innerst inne önskade en dotter. Eftersom det faktiskt inte spelar någon roll, ville jag inte känna minsta besvikelse då barnet väl kom. Det första den nyfödda skulle mötas av skulle vara ren glädje. Nu hann jag tänka om (det gick snabbt).
Med första visste vi inte hur vi ville ha det, men sedan på Ultra då läkaren frågade, svarade jag lite svävande om du ser så får du säga men om det inte syns så är det ok. Han svarade då att han nog ser OM vi vill veta, då kunde jag ju såklart inte hålla mig längre. Könet behöll vi för oss själva. Med andra ville vi veta, just för att det verkligen inte spelar någon roll, då var vi inte lika hemlighetsfulla heller, om någon frågade berättade vi men inte annars.
Nej, det gjorde vi inte. Jag var rätt så nyfiken, men min man var benhård på den punkten – det ska vara en överraskning. Men jag instämmer med föregående talare, man gör själv som man finner bäst.
Jag ville inte veta, sambon var nyfiken men jag fick bestämma. Orsaken var att det är ändå någondera (oftast) och sedan vet man det i resten av barnets liv, några månader i spänning var ganska lite. Och så var det lite roligt att gå och känna efter, jag hade blivit väldigt överraskad ifall det hade varit en flicka. Men vad jag grundade den känslan på vet jag inte.
Jag har inte velat veta. Det är samma person oberoende och jag har på något sätt velat ha en uppfattning om personligheten som inte baserar sig på könet. Med de två första pojkarna var jag säker på att det var pojkar (helt rätt), men nu med tredje trodde jag faktiskt vi skulle få en flicka. Men det fick vi inte. Och jag trodde det skulle vara en livlig baby på basen av rörelserna i magen, men det är han inte. Och jag tyckte det var en ganska liten en jämfört med de två tidigare, men han var ett halvt kilo större än de varit. Så jag misslyckades nog med min visualisering… Men inte ångrar jag att jag inte tog reda på könet. Namn har alla haft sedan första dagen.
Med ettan frågade vi men hon kunde inte se. Det var en liten en som låg som en fällkniv med navelsträngen mellan bena. Så det fick då förbli en hemsli tills hon tittade ut. Hade en grymt stark känsla av att det skulle vara en tjej också. Lite som ”en pojke? näää”.
Nu väntar vi tvåan och ska på UL om 1,5v. Ska fråga då också (om inte gubben ändrar sig). Hoppas det syns. Det spelar absolut ingen roll vad det blir, lika välkommet och älskat oavsett om det är en tjej eller kille! Däremot så underlättar det att veta om vi ska köpa lite ”pojkiga” saker/kläder till BF eller om vi bara rotar fram dotterns kläder från förr.
Dessutom så har vi arma svårt att komma på pojknamn (fast vi inte ens diskuterat det ännu. Men då fröken var i magen kom vi inte på några pojknamn som skulle ha varit 100% från båda sidona).
Vi tog reda på! Maken ville inte veta först, men ändrade sig. Jag var från dag 1 störtsäker på att det var en pojke i min mage, men någon gång efter v.13 kanske började jag tro på en flicka. Väl vid ultra runt v.18 tog vi alltså reda på vem som bodde där inne, för jag ville verkligen veta! inte för att könet har någon betydelse, en flicka hade varit precis lika välkommen som en pojke, men jag tyckte det var underbart att få prata om ”honom” sen när vi verkligen visste att vi väntade en liten grabb, istället för att prata om ”den”. Runt v.20 började vi nämna barnet vid det namn som han sen fick när han väl var född (när vi pratade sinsemellan, inte med ”utomstående”). Alla gör självklart som de vill, men för oss kändes det rätt att veta; jag kände mig på något sätt närmare barnet, eller rättare sagt, jag kände det som att jag kände barnet bättre och som att han var ännu mer verklig då vi visste att han var en pojke. Svårt att förklara, men hur som helst så kändes det rätt för oss, och jag vet att om vi någonsin får fler barn så kommer vi, om det bara är möjligt, att ta reda på vilken sort det är då också!
Jo! Vi tog reda på för att jag var supernyfiken. Och för att jag på nåt sätt önskade mig en skulle vara tjej, om vi fick tre barn. Och det blev så! Men det knasiga är att jag knytit an till killarna mer än tjejen. 😀 På ett skönt sätt. Jag älskar ändå alla mina barn lika mycket!
Vi ville inte veta med de två första. Men när vi började vänta vårt tredje barn ville jag känna om det känns annorlunda att veta så vi frågade. Dessutom önskade jag och hoppades mycket på att få en flicka (jag vet, det är inte helt okej att erkänna en sådan sak), eftersom jag redan hade två pojkar. Jag var dessutom helt säker på att jag väntade en flicka, och var lite rädd för min starka övertygelse, tänk om jag på grund av den skulle bli besviken. Därför tog vi redan på det jag redan ”visste” och så mycket önskade. Pojkarna fick genast veta att barnet i min mage är en liten Saga. De pratade med henne och skapade en, vad jag tror, personligare relation redan då!?