För er som undrat hur det numera går med våra rutiner kring läggdags kan jag meddela att det skett en utveckling. Igen. Och också den här gången bara kanske till det bättre. Jag dansar fortsättningsvis knasdans. Och jag skakar fortfarande rumpa, numera utan att hon behöver påkalla den aktiviteten. Skillnaden är att Ingrid är mera aktiv än tidigare i det här skedet. Hon gör något av följande:
1. Medverkar själv i knasdansen. Även om hon fortfarande beundrar min dansstil högt och antagligen nog känner sig lite besegrad.
2. Klappar mig på baken medan jag dansar. Och uppmanar sin far att göra detsamma.
Jag känner återigen att vi aldrig direkt har önskat oss det här. Jag känner igen att utvecklingen bara sker. Vare sig vi vill eller inte. Men det får väl anses vara helt okej.
I boken ”Himoitse, leiki ja rakasta” berättar Suvi Tirkkonen hur hon räddade deras äktenskap som var otroligt dåligt. En detalj var att mannen hade som uppgift att klappa henne t.ex. på baken 10 gånger per dag. Ingrid uppfattar det utan att har läst boken. Fantastiskt att ni har en egen familjerådgivare 🙂 http://hintaseuranta.fi/tuote.aspx/604658?gclid=CJr7g8fHxq8CFU1YmAodh3MmaA
Ja, helt fantastiskt. Det blir nog mera än tio gånger. Och då oftast av två olika personer. Men det kan väl knappast skada?
Nej, ingen skada. Kärleksfull ömhet ökar glädje och välmående!
Så sant, så sant! Och det finns mycket kärlek i bakslagen under en session knasdans. Det kan jag intyga.