Ingrid hade en svacka på dagis häromdagen. En sådan där svacka som fick mitt modershjärta att om inte brista så åtminstone spricka lite. Och som den lilla varelsen kunde lägga ord på sin sorg.
– Hela min kropp ville bara åka hem, sa hon.
Och visst vet jag precis hur det känns. Åh, min känsliga lilla dotter.Ibland är jag rädd att hon kommer att gå genom livet som jag; med hjärtat någonstans utanför kroppen. Ständigt sårbar.
Nästan för lycklig 
Men blir det så, så har hon ju en förstående mor som kan guida henne genom ett liv som ofta kan verka tuff och hjärtskärande men som sist och slutligen är ganska så underbar.
Ja, det har hon ju förstås. Men också en mor som inte alla gånger själv ens förmår hantera det här livet sådant som det är. Fast vem gör nu det? Inte är jag säker på att de till synes hårda och kalla heller klarar av det. Även om de inte blöder lika ofta som jag själv.