Sommarens gladaste dag tog jag den här bilden med tanke på er.
Den skulle en tid senare bli ett blogginlägg om min gladaste nyhet.
Så blev det inte. En tid senare blev istället missfallet ett faktum och mitt planerade inlägg nådde aldrig dataskärmen. Och jag tog fallet mycket hårdare än jag hade tänkt mig. Jag trodde jag skulle vara rationell och inse att det lilla livet antagligen inte hade haft en chans. Dessutom hade jag ju redan ett barn. Men nej. Rationaliteten fick ge vika för en sorg och som fick mig att gråta nästan alla resterande sommardagar. Och stora delar av höstens dagar.
Men visst slutade jag gråta någon gång då när luften blev kylig och träden kala. Man gör ju det. Tårarna tar kanske slut. Men aldrig har jag kunnat tänka att det var bäst att det blev som det blev. Vi borde ha haft en liten till i vår familj nu. Och så måste det väl också få kännas?
Nästan för lycklig 
Självklart måste det få kännas. Vad ledsen jag blir för er skull. Det går knappast att vara rationell när det kommer till ens barn, så är den nu bara. Här tar orden slut, det känns bara dumt att säga något uppmuntrande. Jag tänker på er och den tomma famnen.
Tack för din omtanke, Karin! Ja, det är väl kanske så att vår förmåga att tänka rationellt stöter på gränser ibland och ganska snabbt när det kommer till det som står oss allra närmast.
Jag får tårar i ögonen då jag läser det här. Ledsen och lite arg för att det ska vara så orättvist, men också tacksam för de barn jag har. Kram!
Jag är också väldigt tacksam för det barn jag har och jag tror nog att det tröstade även om det kändes svårt. Att vänta sitt första länge efterlängtade barn och förlora det måste vara väldigt mycket värre. SÅ rationell kan jag ändå vara att jag kan dra den slutsatsen.
Jag tar del i din sorg. Det är nog bra att du har gett tid för sorgen. Guds närvaro och kärlek till er alla! Kram!
Den har tagit tid och det är väl därför som jag först nu är redo att berätta om den. Men det har verkligen lättat nu.
Jag är ledsen över er förlust. Visst får det kännas för det är ju en förlust och en sorg även om den lilla aldrig fick bli det ni hoppats på och hunnit börja längta efter.
Jag antar att det är just det som är svårt; att man så snabbt hinner börja hoppas och längta. Planera, räkna med. Även om man förnuftsmässigt vet att mycket kan gå galet i början av en graviditet så är det ju aldrig det man utgår från när man väl får börja vänta mera aktivt.
Blev så berörd av detta ditt inlägg att ein heimlaga’aan dikt ville ut hit. Hoppas den kan vara till tröst för dig/er.
Ej skönjbart för ögat är mönstret
i livets sällsamma väv.
Blott svaga och skira konturer
helt vagt och snabbt man kan se.
När spolen löper bland varpen,
med tiden en bild kallas fram,
där ljuvt och lett flätats samman
så allting en mening har.
Oj, Hannele! Tack! Du vet hur mycket jag tycker om dina heimlaga dikter. Någon dag förstår vi. Vilken tröst det ändå finns i den tanken.
Jag känner med er! Den där sorgen är så stor, verklig och till och med fysisk men ändå nästan helt osynlig för andra. Och den måste få ta tid. Kramar!
Just det enormt fysiska i sorgen förvånade mig mycket. Det fysiska gjorde sorgen så stark trots att det mest borde ha varit en idé som gick förlorad. Jag tror att det fysiska också hjälpte mig att bearbeta och inte förminska.
Jag sörjer med er. Sorgen efter ett missfall kan (och får) vara hur stor som helst. Det är trots allt ett helt, nytt liv som påbörjats. När den möjligheten tas bort är det därför ett helt liv som försvinner. Det är stort. Och jättesorgligt. Mina varmaste kramar till både dig, Fredrik och Ingrid!
Du har rätt. Ett helt liv får sin början och ett helt liv tas ifrån en. Man måste få reagera på det. Att det i sjukvården kallas spontan abort kändes konstigt för mig. Ingenting av det jag förknippar med ordet abort fanns med i det som hände då. Tack för din tanke.
Jag är ledsen för er skull. Även om man vet att missfall slutligen händer ganska ofta av alla påbörjade graviditeter är det svårt att förstå då det händer en själv. Vi skulle få vårt första barn i tiderna kring vår första bröllopsdag i somras, men så gick det då inte och även om vi inte tänkt på missfallet på ett tag kom en ny våg av sorgsenhet då vi närmade oss vår bröllopsdag. Inte fick vi ett barn till jul heller, men det andra missfallet sörjde vi egentligen inte så mycket, utan främst var vi oroliga då det blivit två missfall efter varann. Nu alldeles nyligen har vi fått vårt första efterlängtade barn. Lyckan är stor.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas att i väntan på sitt första barn vara med om två missfall. Underbart att det slutade lyckligt för er i alla fall! För de flesta gör det ju det, även om lyckan kan se annorlunda ut ibland än man först hade tänkt sig. Det är ju precis som du säger så att missfall är väldigt vanliga, men att ett problem är vanligt betyder ju inte automatiskt att det känns mindre.
Vad ledsen jag blir för er skull. Jag har inget vettigt att säga så jag skickar istället hela er familj en stor styrkekram!
Tack för en tröstande, värmande styrkekram. Dem kommer man långt på!
Jag gråter igen. Och känner den där fruktansvärda smärtan. Sorgen är ju så oberäknelig. Tack för att du delar med dig. Det är på något konstigt sätt mindre outhärdligt när det finns någon att dela sorgen med – också på det här sättet.
Jag var så totalt oförberedd när jag råkade ut för ett missfall i höst. Det är ju verkligen inte det man kalkylerar med. Jag minns den där veckan innan menscykeln led mot sitt slut, hur mina förhoppningar steg och hur lyckan började växa inom mig innan jag ens fick det bekräftat att ja, nu var det dags igen. Och hur berövad jag kännde mig när jag flera veckor senare började blöda. För den här andra gången var jag verkligen berusad av lycka, vi skulle få ett till liv i vår familj. Ingen föräldraångest och är jag mogen för det här nu, bara en enorm tacksamhet för att det fungerade en gång till, livets mirakel.
Sorgen kunde ändå göra livet större. Tacksamheten och vördnaden över det liv och den dotter jag har har blivit större. Varje kram, varje skratt och också varje trotsanfall – du är här hos oss fortfarande tänker jag. Även om jag också kan bli sur och irriterad, men grundkänslan är ändå tacksamhet. Livet är så flyktigt.
Jag tror inte sorgen försvinner, den bara byter skepnad.
Hannele, en så fin och värmande dikt.
Elin, jag gråter med dig. Precis som du hade jag inte räknat med möjligheten, min glädje var total. Jag blev lite mera dödlig den där sommardagen och kommer troligtvis aldrig någonsin att tänka på bebisar och graviditet med samma lätthet som jag gjorde då. Också jag minns hur ett rosa skimmer föll över Ingrid efter sommarens sorgligaste dag. Hur hon blev ännu mer otrolig, hur tacksamheten bara vällde.
Jag hoppas att ni snart får uppleva den där glädjen igen. Även om den kanske aldrig blir lika okomplicerad som den var en gång.