Nu när den kinesiska mamman funnits i min tankevärld ett par dagar tror jag mig veta lite mera om vad jag tycker.
1. Jag tycker det är fint och beundransvärt och värdefullt att den kinesiska mamman tillbringar så mycket tid med sina barn som hon ju faktiskt gör. Sedan tycker jag att det är ganska trist att tiden främst går till att öva pianoläxor, men ändå. Föräldratid känns ju alltid som ett plus.
2. Jag tycker det är skrämmande varje gång det ens osar att barn fungerar som statussymboler för deras föräldrar. Ni minns hur mammorna i Solsidan tävlar om hur långt deras bebisar har kommit i utvecklingen. Helt sjukt. Att skryta över att barnet får tänder tidigt eller vänder sig tidigt från mage till rygg. Eller desperat försöka bortförklara ett motoriskt lite långsammare spädbarn med att han har ett oerhört rikt inre liv och intresse för kultur. För att själv framstå som lite mera lyckad. För inte sjutton är det ju för bebisens skull. Absolut inte. Han bryr ju sig inte det minsta.
Nästan för lycklig 
Väldigt kloka tankar, igen! Så är det! Tyvärr möter man sådana föräldrar t.ex. vid fotbollsplaner. Det känns hemskt att man stressar sina barn eller barnen, som man tränar, för att visa hur duktig man själv är. Jag är så tacksam för att mina barn har pedagogiska idrottstränare och pianolärare, som uppmuntrar och har inte för höga krav. Själv hade jag flera opedagogiska violinlärare, som skällde mig, och det var inte alls roligt ha ett sådant fritidsintresse! Tack och lov var mina föräldrar mycket klokare!