Har ni hört om den kinesiska mamman? Jag har. En vårvinterdag satt jag och en av mina tre allra bästa vänner på vårt ärkecafé och diskuterade en artikel hon läst om den kinesiska tigermamman. Jag visste ganska lite men diskuterade ganska mycket. Varför gör man det, föresten?

Igår fick jag veta mera då jag läste Amy Chuas bok Tigermammans stridsrop. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka. Jag brukar ju tro att allt går när det kommer till barnuppfostran så länge man har någon slags tanke och någon slags konsekvens och några slags rutiner, men nu vet jag inte längre.  I boken möter jag en mor som uppfostrar sina barn i USA men på det kinesiska sättet. I inledningen beskrivs uppfostringstekniken i korthet så här:

”Många undrar hur kinesiska föräldrar kan fostra så framgångsrika barn. De undrar vad dessa föräldrar gör för att få fram så många mattegenier och musikaliska underbarn, hur det är att leva i en sådan familj och om de kan åstadkomma samma sak själva. De frågorna kan jag svara på, för jag har gjort det. Här är några saker som mina döttrar, Sophia och Louisa, aldrig fick göra.

– Sova över hos en kompis

– Gå hem till andra barn och leka

– Vara med i en pjäs i skolan

– Klaga över att inte få vara med i en skolpjäs

– Se på tv eller spela datorspel

– Själva välja fritidsaktiviteter

– Få lägre betyg än A

– Vara annat än bäst i klassen i alla ämnen utom i idrott och drama

– Spela något annat instrument än piano eller fiol

– Slippa spela piano eller fiol”

Boken är underhållande och skrämmande och utelämnande och märklig och fascinerande och intressant. Jag vet inte vad jag ska tycka och tänka men jag vet att jag tänker mycket. Och jag vet att jag är glad att jag läste den. Och jag vet att jag älskar den man som gav mig boken. Den man som nu efter flera års äktenskap börjat tänka ut födelsedagspresenter och julklappar åt mig helt själv. Och som gör det så bra!