Varför jag älskar det? För att det påminner mig om vad jag tror på. Att vi faktiskt väljer själva. Att ingen människa som har råd att luncha på stan varje dag egentligen har rätt att kalla sig stressad på det där obehagliga självömkande sättet. Eftersom hon bevisligen jobbar mera än hon behöver göra. Mig själv i allra högsta grad inräknad.
Vi måste ju inte jobba så där enormt mycket. Vi måste jobba tillräckligt mycket för att få mat på bordet och något slags tak över huvudet, men mera än så måste vi inte jobba. Grejen är den att vi ju faktiskt väljer att göra det. Och på något sätt känner jag att vi måste börja våga erkänna att det är det vi gör. Vi väljer att jobba framför att vara tillsammans med de människor vi älskar.
Jag uppfattar Amanda Schulman som en klok kvinna. För att inte tala om hur oerhört vacker hon är. Men det här gör mig bara förvirrad. Jag citerar. ”Jag tror egentligen inte att det finns en mamma som lämnar bort sitt barn med gott samvete, vi gör det för att vi måste. För att vi har inget val och då har vi bestämt oss för att det är ok.” Vadå måste? Vadå att vi har inget val? Jag förstår inte. Hur en människa med hennes bostad och klädbudget kan säga så.
Inte ens en människa med min bostad och klädbudget kan säga så.
För jag har en större och fräschare bostad än jag behöver. Framför allt är den placerad på ett ställe där det är löjligt dyrt att leva. Och jag har femton gånger mera kläder än jag behöver och en del av plaggen är femton gånger dyrare än mina plagg behöver vara. Och jag behöver inte det där. Och egentligen vet jag det. Och därför gör det ont. Det är smärtsamt att inse och erkänna att jag på något plan väljer det där framför mera tid med dem jag tycker allra mest om.
Och ibland vill jag bara låsa in mig med människor som påminner mig om det jag egentligen vet för att slippa komma i kontakt med människor som får mig att tro att restaurangbesök är en mänsklig rättighet. Att alla klädesplagg värda sitt namn kostar över 200 euro. Att Ingrid behöver ett snyggt inrett barnrum. Att vi förtjänar veckoslut i europeiska storstäder med jämna mellanrum. Att vi borde, att vi måste.
Ingenting av det där gör ju mig till den människa jag egentligen vill vara.
Tvärtom, faktiskt. Hur klichéaktigt det än låter.
Jag var på en och en halv föreläsning om föräldraskap för en tid sedan. Föreläsaren citerade en man som uttryckt sin förvåning över att vi gladeligen lyfter lån för att köpa hus och för att köpa båt och till och med för att köpa utlandsresor. Men att vi aldrig skulle lyfta lån för att vara hemma med våra barn.
Ja. Ja, vad säger man?
Det sved i skinnet på en kvinna i märkesklänning vars barn är på dagis. Det sved i skinnet på det där sättet som är nyttigt. Som föder medvetenhet och liv.
Nästan för lycklig 
Har följt din blogg nu över ett år och har förundrats många många gånger över dina fina, kloka åsikter. Du slår också här huvudet på spiken och jag håller med till 110%. Vi måste, borde, behöver ha långt mindre än vi ibland luras att tro. Tack! 🙂
Du har så rätt. Vi har (oftast) en chans att välja själva. Att sedan våga välja själv är inte lika lätt. Att ha en konkret eller virtuell lista på sina egna prioriteringar/”uppoffringar” gör var och en gott. Att gå igenom listan med jämna mellanrum och kanske justera den ibland är lika viktigt. Då ser man konkret om man har valt själv eller kanske inte riktigt vågat. Lycklig är väl den som vågar.
TACK Amanda för ett superinlägg! Detta är ett ämne som berör mig starkt. Det småkokar ofta i mig när folk säger, ”visst skulle jag vilja vara hemma med barnen men vi måste arbeta båda två för att få det att gå ihop” så motsägelsefullt, ”vem är det som tvingar dig att arbeta?” brukar jag undra… det är enbart vi själva som gör våra val. Säg åtminstone som det är ”Jag skulle vilja vara hemma med barnen men jag vill ännu hellre bo i ett stort hus i stan och resa till Thailand.”
Vill man inte vara hemma med sina barn, ok, men om en människas önskan är att vara hemma med sina barn i Finland är det fullt möjligt, det gäller bara att välja bort en hel del annat. Värre är det såklart om man är en ensamstående förälder.
Att man lånar till hus, villor, båtar och resor men inte till tid med sina barn, det var verkligen tänkvärt! Vi är så inrutade och lärda hur ”det skall vara” så vi har otroligt svårt att tänka och välja själv!
[…] den här kaffeträffen idag. För det kändes som ett godkännande att också jag hör till den här gruppen. Att jag väljer bort mitt barn för…för […]
[…] Här hittar ni hela inlägget Klick […]
[…] http://amandas.papper.fi/2011/08/15/det-sved-i-skinnet/ […]
Så bra skrivet! Verkligen, håller med om allt.
Jag skrev också ett kort inlägg om det där Lundagård-inlägget som var så tänkvärt. (http://hannasvirrvarr.blogspot.com/2011/08/om-att-prioritera-bort-sjalvklarheter.html)
Förresten, vilken intressant tanke att man skulle ta lån för att vara hemma med barnen!
Kloka ord från en klok människa!
”Vi måste ju inte jobba så där enormt mycket.” Men om vi ändå måste jobba enormt mycket, för att någon annan inte ska behöva lida. Någon blir utan sina mediciner eller får dem inte i tid p.g.a. att du inte jobbar övertid och gör klart jobbet som SKA vara gjort idag. Klart jag vill vara mera hemma och baka och laga mat, inte alltid vara urtrött efter arbetsdagen, ha tid att träffa vänner, inte låta andra vänta på mig för att jag måste jobba ännu lite till. Tyvärr sätter min arbetsmoral mig i en trist sits. De kolleger som har tid att sitta och tjattra under arbetsdagen medan jag pinar på som för sista dagen har väl valt annorlunda än jag.
Annars håller jag nog med om att det är vi själva som väljer hur vi har det, hur lyckliga vi är och vart våra pengar går. Ibland önskar jag dock att någon valde istället för mig.
[…] addthis_product = ‘wpp-260’; var addthis_config = {”data_track_clickback”:true};Alltid så kloka Amanda gör det igen. Slår huvudet på spiken. Och säger det jag själv skulle vilja säga men så […]
Är så av samma åsikt, jättebra skrivet! Orsaken till att jag själv kunnat vara hemma med våra barn x antal år + jobbat deltid senare är nog att vi har en mycket ‘låg’ levnadsstandard jämfört med många andra. Vi har inget lyxliv, inga nya bilar, reser inte mycket, har inga dyra kläder… Det ÄR ju ett val. Vi har nog prioriterat familjen väldigt mycket tror jag. Gillar inte att vissa människor klagar på att de t.ex. måste ha sina barn långa dagar på dagis och i samma mening berättar om vilka nya saker de köpt eller vart de tänker resa följande gång. Ok, allt är inte så svart och vitt. Ibland kanske man inte kan skära ner på arbetstiden, chefen kanske inte går med på det osv. Men man kan ju åtminstone försöka! Ibland känns det som att vissa människor inte ens försöker ändra på något, de är offer i sina egna liv. Man har ju ändå VAL, allt utom död och sjukdom kan man ju nästan påverka.
Jag håller med om allt detdär! Vi väljer själva hur vi har det, hur mycket tid vi vill jobba. En människa måste ju inte ha samma jobb hela livet heller, eller samma yrke. Vi har så mycket flera val än vi tror, vem är det vi försöker imponera på med alla dyrbarheter? vad uppnår man genom att t.ex. ha de snyggaste kläderna på en fest? inte blir man själv lycklig av det och inte någon annan heller.
[…] aktuell idag som igår och kommer antagligen alltid att vara aktuell och mer eller mindre hetsig. Här är ett exempel på de skuldkänslor vi kanske har då vi inte uppfyller det som vi tror att […]
Jag hör väl kanske till dem som inte kan välja. Helt ensam med tre barn bara måste jag jobba. Men jag har valt att göra det deltid och var vårdledig över ett halvår, på lånade pengar. Och har egentligen alltid prioriterat bort dyra resor, kläder etc. Har bostadslån, men bara för att det gick att fixa så att jag amorterar samma summa som jag behövt betala i hyra om vi valt det alternativet. Och vi har det bra. Sådär levnadsstandardmässigt. Det som svider i mitt skinn, är det att jag känner att omvärlden tycker synd om mig. Tror att jag är olycklig för att jag inte reser till Thailand en gång per år. Eller för att jag har ett billigt laminatgolv i min bostad. Jag vet vad olycka och sorg är. Och det har absolut ingenting med materia att göra.
[…] = 'wpp-260'; var addthis_config = {"data_track_clickback":true};Om någon ännu missat Amandas kloka ord om pengar och familj så ska ni genast kolla in […]