I går läste jag som besatt. Jag tog varje minut som fanns, ibland till och med halva minuter. Allt för att få ett slut på kampboken så snabbt som möjligt. Och det gick. Och efter avslutad strid kände jag två saker:
1. Skönt att boken är slut.
2. Skönt att jag orkade kämpa.
Jag kände INTE en sak:
1. Skönt att boken var värd det ändå.

På kvällen började jag sedan läsa boken på bilden och den ville mig bara väl. Jag älskar att frossa i släkthistorier, religiösa sekter och dialoger på den dialekt som jag tycker mest om. Att författaren dessutom är en ung debutant är också ett plus.

Boken blev spännande på slutet och för att inte behöva somna i oro såg vi ett inbandat avsnitt av svensk sommar för att få lite bättre feelis. Det fungerade.