Under min och Ingrids förmiddagstur på stan blev vi fotograferade av två olika turistgrupper. Och fotograferade med en tredje. Då vet man att man bor i en större stad än Jakobstad.
Jag gick där och kände mig stundvis nästan lite glad för att det var sommar, för att det var sol, för att jag åt glass, för att jag fått en jättefin present av min man som visste hur jag längtat efter att få köpa en klänning.
Men mest gick jag omkring med en brutal overklighetskänsla som tyvärr har allt med verkligheten att göra. Ville hålla Ingrid nära, nära mig. Inbillade mig att folk såg mystiska ut. Funderade på hur ett polisförhör går till med en människa som skjutit ihjäl minst 84 unga människor. Kände mig och känner mig fortfarande sårad och skadad av att 32-åringen kallat sig kristen i något sammanhang. Jesus skulle ju aldrig. Ju. Tänkte på hur min allra största skräck alltid har varit att något ska hända när jag är på läger med andras tonåringar, när jag får låna andras barn och hålla dem under mina vingar för en kort tid. Kände mig sårbar och liten inför den ondska som jag vägrar tro att får sista ordet men som onekligen har mycket att säga till om just nu.
Nästan för lycklig 
Vi pratade faktiskt om det igår och jag tänkte på dig. Tänk att vara ledare på ett läger när något sånt händer! Och hur lätt det är att ta sig in på vilket vanligt läger som helst och skjuta hejvilt omkring sig. Fast det vill man helst inte tänka på. För man blir så oerhört rädd. Främst för att någon skall inspireras av den här galne mannen. Så som det gick i Jokela – Kauhajoki. Hu.
Ja, det har jag också tänkt på. Hur lätt någon aggressiv, handlingskraftig människa med skum ideologi kan ta efter någon annans våldsdåd. Halva jobbet är ju liksom gjort när man inte behöver tänka ut allt själv. Den ondska som kan ta en människa så i besittning är fruktansvärd. Man blir ju bara mörkrädd och ledsen. Inga ord räcker till.
Det där när onda människor gör det i någon religions namn har jag aldrig förstått, de slår kvinnor i religionens namn, de dödar tonåringar för en övertygelse, de kör in flygplan i skyskrapor för nån guds skull. Nä, det är ju helt för deras egen skull de gör det, Inte för nån gud, för de skulle inte – precis som du skriver.