För två år sedan var Ingrid på sitt första sommarläger i Pieksämäki. Hon var sex veckor ung och sötast i världen. En del människor tyckte kanske att det var våghalsigt att åka på läger med en så färsk varelse. Jag tyckte det var våghalsigt att stanna hemma hela veckan då hennes far slet för brödfödan på detta läger.

Till saken.

Första natten på detta läger blev hennes jobbigaste och värsta dittills i hennes liv. Hon vaknade hela TRE gånger och den ena gången var hon vaken i hela 45 MINUTER. Jag gick sönder. Ett människobarn i den aktningsvärda åldern av sex veckor ska väl inte sova så dåligt? Sådant gick kanske an när man räknade åldern i dagar, men vi hade ju kommit ifrån det.

På samma läger fanns en ettåring som en gång var vaken EN HEL TIMME mitt i natten. Jag var snabb till dom. Barnets föräldrar skulle ju kunna skaffa lite ryggrad och pondus och rutiner och folkvett.

Oj.

Det är bland annat det här som gör att föräldralivet är ödmjukande. Både för ett år sedan och för en vecka sedan skulle vi klassa dn lägernatt med tre korta uppvak som en god och glad natt. Trots den huvudlöst höga åldern av två år, en månad och tjugosju dagar.

Som sagt. Ödmjukande. För tro mig. Jag har ryggrad.