– Mamma, säger Ingrid spontant och pekar på den vise i rosa när vi förkovrar oss i Bibelns mysterier för verkligt små kids.
– Nja, säger jag. Det är en vis man.
Jag vill ju inte att hon far fram med osanningar. Samtidigt är jag nyfiken och kan inte hålla mig utan pekar på mannen i gult och frågar vem det är.
– Pappa, säger hon.
Förstås. Självklart. Att jag inte såg det.
Mannen i grönt?
– Grodan.
Ja ja.
Trots fem studieveckor vid universitet i bilderboksestetik känner jag att min kunskap inte räcker till.

På den här bilden pekar hon på skönheten i rosa.
– Mamma, säger hon.
Jag håller med. Och blir lite stolt och glad. Speciellt en sådan här dag när jag känner mig som allt annat än en ljuv varelse i en riddarborg.
– Var är pappa då? undrar jag, uppriktigt nyfiken på vem hon ska peka ut som sin fader. Är det kungen själv? Eller någon av de tappra riddarna?
Nej, det är han i lila leggings som står och vaktar dörren. Om jag skulle vara Fredrik skulle jag ta mig en rejäl funderare på den.