Det förundrar mig att jag så ofta vet hur jag borde göra och ändå gör på ett annat sätt. Varenda gen jag äger som på något sätt andas förnuft vet att (helst) jag själv och (åtminstone) Ingrid måste utanför dörren någon gång på dagen för att livet ska kännas drägligt. Helst ganska tidigt på dagen.

Hon är tack och lov ingen sådan typ som kräver långa lekpass i park eller på gård, men åtminstone ett butiksbesök eller en bilutflykt eller en promenad om dagen måste hon få. Miljöombyte, helt enkelt.

Och fast jag vet det här så skjuter jag ofta upp där utegrejen. För det är ju så skönt med pyjamasliv, soffhäng, te med havregrädde och svensk morgon-tv… Hur ska man vilja byta ut det?

Nå, kanske för att man kan få nästan allt det där efter utegrejen också. Men då med en glad harmonisk fyraåring i bakgrunden. Och då fungerar det faktiskt ännu bättre.

Jag veeeet. Men jag gör inte så.

Kanske man börjar göra som man vet att man borde när man blir trettio?

Det vackraste ord som jag vet är ett ord som så sällan blir sagt…

Sjöng du också den i din barndom? Jag gjorde. Och jag tänkte på hur svårt det var att säga förlåt. I dag, i min vuxendom, tänker jag mera på hur svårt det tycks vara att förlåta ibland.

Jag tror på förlåtelsen. Jag tror att vi alla behöver be om förlåtelse när något blev fel och jag tror att vi alla behöver ge förlåtelse när någon ber oss om det.

Och jag tror att vi ska sträva efter att alltid förlåta.

Men tänk om någon mördar mitt barn? Menar du att jag ska förlåta då? Eller om min man misshandlar mig? Ska jag förlåta det också? Finns det inte saker som är så grymma att de är oförlåtliga?

Och jag tror att det kanske kan finnas det. Men jag tror att väldigt få av oss, tack och lov, blir utsatta för dessa oförlåtliga gärningar speciellt ofta. Och att vi i ”väntan” på dem alltid ska eftersträva att alltid förlåta.

För det är nedrigt och grymt att neka en människa den förlåtelse som hon uppriktigt ber om. Eller tvinga henne att vänta på den när hon sträckt ut sin hand. Att förlåta  är att välja att göra en människa fri. Vem av oss har råd att binda en annan? Vem av oss ska kasta sten?

Tänk att hon är min!

Efter ett drygt dygn med kortisonsalva är Arvids hud betydligt bättre. Det gläder ett gammalt modershjärta. Igen en gång – tack för alla råd, tack för allt medlidande, tack för allt engagemang. Jag känner mig onekligen lite buren av er.

Efter ett drygt dygn med mjölkfri diet är Amandas kylskåp fullt av turkisk yoghurt och fil och röd mjölk som bara kanske kommer att komma till användning. Yoghurten och filen råkar ha generösa bäst-före-datum, men det blir nog att baka något gott av mjölken och hoppas att det här tvåveckors projektet blir just ett tvåveckorsprojekt och att jag snart får äta tinade bullar bakade på den bästa mjölken.

Älskade Arvid. Idag är det exakt tre månader sedan du kom till oss och blev en del av vår familj. Drygt nittio dagar har vi fått ha dig, och ingen av dessa nittio har vi tagit för given.

Redan när jag väntade dig hade jag svårt att lita på att du verkligen skulle komma. I min värld fanns det ingenting som att det är säkert och tryggt efter vecka 12. Inte ens när vi var i vecka 30 vågade jag lita på att allt skulle gå vägen. Ännu några dagar före du föddes var jag ute på promenad och började plötsligt fundera på vad som händer med min vikarie, som lagt sitt vanliga liv åt sidan för att ersätta mig, om det sedan plötsligt visar sig att jag ska jobba i alla fall för att det inte blev någon bebis.

Men du blev. Oj, så du blev. De första dagarna hade jag svårt att sova, svårt att slappna av ens en sekund. Jag var rädd att du skulle tas ifrån mig om jag vände bort min blick. Och jag lovade mig själv att jag skulle bli den bästa mamma du kan önska dig om du bara överlevde.

Och du inte bara överlevde, min älskling. Du lever och är allt jag hoppades på och bad om när du växte under mitt hjärta. Du har ju till och med ett stort sömnbehov. När du ler mot mig tror jag att du vet att jag är din. Att vara din mamma är något av det finaste jag någonsin fått vara. Varje dag har du gjort livet gladare och mera meningsfullt. För alltid förändrade du världen och för alltid förändrade du mig.

Arvid ska ha kortison fyra dagar.
Jag ska ha mjölkfritt två veckor.

De senaste dagarna har osökt fått mig att tänka på Ingrids bebistid. Och huden. Oj, huden. Om jag någonsin hade tagit hud för given eller ens räknat med hud så slutade det 2008.

Ibland räckte det med att täcka hennes händer. Ibland inte, då måste utslagen också täckas. Här är ibland inte. Med stora plåster på kinderna och händerna täckta. Allt för att hon inte skulle riva sönder sig själv på nätterna.

Usch. Jag avskyr verkligen atopiska utslag. Röda, vattniga, fjälliga saker som borde vara förbjudna.

Här syns hennes sköra hy. Och hennes röda partier i ansiktet.

Här är hon nästan ett och ett halvt och ingen bebis längre. Men ni ser utslaget i mungipan. Samma utslag som hon fortfarande dras med. Över tre år senare. Som under någon intensiv kortisonkur ibland kan försvinna. Men det återvänder när kuren är över. Alltid samma sak. Vi börjar vara vana. Utslaget i mungipan är en del av Ingrids utseende. Tyvärr. Jag tror att vi både lätt och gärna skulle vänja oss av vid det. Det räcker nu, liksom.

Världens vackraste i våra ögon var hon alltid, redan som bebis med trasig hud över hela kroppen och stora delar av ansiktet. I efterhand kan jag ju inse att hon knappast var någon blöjreklambebis, men i våra ögon var hon perfekt. Sårad och lidande, men alltid perfekt.

 

Vilken ledsen dag. Jag har försökt vara arg istället för ledsen eftersom det ofta känns mera konstruktivt. Så jag skrev ett blogginlägg på min Kyrkpressen-blogg i argt tillstånd. Det hjälpte inte och när jag läser inlägget nu i efterhand känns det dumt. Så jag försökte späka min kondition och mina typ icke-existerande muskler en halvtimme. Det hjälpte inte heller. Istället läste jag era kommentarer till inlägget nedan. Och det hjälpte. Tack för ännu ett bevis på att ensam inte är stark, på att människan inte är en ö och på att delat lidande är halvt lidande.

Imorgon ska jag vara konstruktiv. Leta salvor. Bo på atopiföräldraforum på nätet. Försöka få en läkartid. Idag var jag ledsen, imorgon provar vi något nytt.

– Och ni har inte märkt av några allergier med Arvid? Inga hudutslag? Ingenting?

Nästan alla som på nära håll följde vår kamp under bebisåret med Ingrid har frågat. De som såg vår oro och hennes lidande. Och vi har fått ge det gladaste av svar:

– Nej, ingenting alls. Varken ont i magen eller utslag. Han verkar må bara bra.

Men tyvärr får vi inte ge det svaret mera. Sedan några dagar tillbaka har han illröda utslag över hela sin lilla rygg och stundvis blossar också ansikte och hjässa upp. Jag har gråtit en liten stund varje dag sedan vi gjorde upptäckten. Det har funnits en konstant liten skugga över min tillvaro sedan hans hud började flamma. I riktigt goda stunder kan jag glömma varför skuggan finns där, men jag minns snabbt och den viker inte bort.

Atopisk hud är ingen farlig sjukdom. Och alla som haft barn med frisk hud tycker säkert att jag är överkänslig. Men när man gått igenom det som vi gick igenom med Ingrid vill man väldigt ogärna göra om det. Och nu verkar det tyvärr som om vi står inför åtminstone något liknande. Älskade lilla Arvid. Älskade lilla Ingrid. Mitt hjärta gråter med er. Min innerliga bön och förhoppning är att ni ska få slippa.

Lid med oss. Eller kom med dina bästa atopiråd. Eller både ock.