Skolstressen sprider sig som en epidemi i gymnasierna, berättade Yle förra veckan. Dagen innan frågade Yle sig om du måste skriva lång matematik för att få en studieplats vid universitetet. Att här säga att det ena föder det andra är att säga för mycket. Att säga att det inte alls finns någon koppling är att säga för lite.

Att säga att den väg vi har valt nu – när studentprov spelar större roll än någonsin – är en bra väg är att säga helt fel.

Vi får inte ha ett samhälle där sextonåriga barn ska fatta beslut som på riktig avgör deras framtid. De dörrar du stänger som sextonåring bara måste gå att öppna också senare. Det måste finnas utrymme för liv också vid sidan av gymnasiestudier. Dina föräldrar kanske skiljer sig, din farmor kan dö och din syster kan få ätstörningar som mosar sönder hela din familj. Också då måste du kunna ha en framtid och ett hopp.

Jag har många gånger pratat med gymnasieelever som känt sig misslyckade när den långa matematiken visat sig vara för lång för dem. Jag har hittills alltid kunnat trösta dem med att lova att det går att leva ett rikt och rolig och meningsfullt liv också med kortast möjliga matematik.

Må jag alltid kunna göra det. Må det alltid gå att vara en lite late bloomer och ändå kunna blomma ut till sin fulla potential.

Kort matematiker med rikt, roligt och meningsfullt liv

Den här dagen har våra stora barn besökt sin blivande skola för första gången. De har träffat sina lärare och de har träffat sina klasskompisar.

Det gick bra. Det gick bra!

Arvid berättade att han spelade fotboll ensam en rast och att det då kom fram några barn som ska börja fyran och frågade om han ville spela med dem. Hur bra barn är inte det? De är liksom änglar utklädda till lågstadiebarn.

Ingrid har fått nya kompisar. Hon kvittrade fram några namn och hann inte prata mera.

Jag är naturligtvis väldigt medveten om att det kommer svåra dagar. Ingen flytt någonsin har väl förlöpt helt smärtfritt. Men jag är också väldigt medveten om att varje första gång som blir riktigt bra är en seger att fira.

I dag fick vi två segrar. Fest!

I går var det morsdag. Elfte gången jag firade som mamma. Också typ enda gången på elva år som jag firat med min egen mamma. Det var fint.

Samtidigt var min morsdag i år inte riktigt min egen. Den var mest andras. Det finns typ inget finare än när kvinnor som i flera år undvikit sociala medier den där andra söndagen i maj äntligen får fira sin första morsdag med glädjetårar. Det överskuggar på något sätt ens eget elfte. Med all rätta i världen.

Men också i går – i likhet med alla andra dagar – baxnade jag av tacksamhet över de älskade barn jag har fått. Att de kallar mig mamma är så oerhört stort.

Jag har en vän som ber.

Nej, det är inte sant. Jag har många vänner som ber. Men jag har en som ber 2.0. En sådan som sätter sig ner en dag i början av januari och ber för mig och min familj. Och som lyssnar. En sådan som skriver ner vad hon tror att Gud säger.

Den dag hon bad hade jag inte sökt ett enda jobb ännu, men jag visste att flera jobb var på väg och jag var ganska full av tillförsikt. Varken jag eller min vän hade någon större orsak att tro att den här våren skulle bli som den blev. Men Gud lät henne veta. Och ett par månader senare – efter x antal krossade förhoppningar – visade hon mig den där sidan i anteckningsboken.

Där finns ord som offra och ge upp. Ord som jag verkligen kunde relatera till då i mars. Men där fanns också ord jag inte förstod, ord om att hur konstigt det än låter så kommer mitt influensområde att växa i och med flytten. Men också ord om att jag inte kommer att veta vad det är innan jag är där.

Jag har klamrat mig fast vid de orden, men jag har inte vågat dela dem med någon annan. De har känts både för stora och för sköra, så där som det allra största ofta känns.

När vi körde upp till Österbotten samma dag som vårt hem i Helsingfors tömdes och städades grät jag. Jag hade aldrig kunnat tro att vi skulle flytta utan att jag skulle ha ett jobb. Utan att jag skulle veta vad jag skulle flytta till. Trots orden du kommer inte att se exakt vad det är innan du är där hade jag svårt att acceptera att det hade gått precis så.

Bara ett par dagar senare fick jag ett telefonsamtal som förändrade allt. Som gav mig något att flytta till. Något stort och fantastiskt. Något som var så precis det jag hoppades på att jag inte ens hade kunnat tänka mig att det faktiskt fanns. Något som kanske rentav kommer att få mitt influensområde att växa.

Hela tiden har jag varit i Guds hand. Också när jag inte har känt det har jag varit det. Min vän som ber gav mig en påminnelse att hålla fast i när allt annat bara gled mig ur händerna. Jag skulle unna alla en sådan vän. Ota riski. Bli vän med någon som ber.

Jag vet hur det känns att få ett jobb du jättegärna vill ha.

Men jag vet också hur det känns att börja gråta på telefon när du får ett samtal om att du inte fått ett jobb du också jättegärna ville ha. Hur det känns att hysteriskt svälja och blinka bort tårarna för att den där gråten ska få vara bara din men till sist inse att den blir också den andras. Hur du gråter i duschen och på väg till dagis och undrar om någonting någonsin ska kännas roligt igen. Hur du sedan försöker övertyga dig själv om att ditt värde ju faktiskt inte hängde på det här. Ju.

Hur du faktiskt tror på det någon dag senare. Nådefullt nog.

Men jag vet också hur det känns att senare tvivla på det. Hur du efter ett annat nej (det andra? det tredje?) ligger i fosterställning på soffan och tänker att du nog inte var en så bra lärare som du trodde. Att du är en medelmåtta minus. Högst. Trots att du egentligen vet att ditt värde inte hängde på det andra eller det tredje bortvalet heller. Eller ens på det fjärde.

Och inte heller hänger ditt värde på det där efterlängtade, helt fantastiskt stora fina ja:et. Ditt värde är ju ännu större än så. Det är evigt. Grundmurat. Ohotat. Även om det kan kantstöttas, vingklippas och prövas.

Det blev en sådan vår. Typ.

(Jag har ju antytt att jag ska berätta. Nu har jag börjat.)

Jag då. Mitt i kantstöttandet, vingklippandet och prövandet. Dessutom hade jag löss. Men det visste jag inte. Tack och lov. Alla dagar klarar man inte allt.

Jag har lovat mig själv att köpa alla hans böcker. Alla. Varje bok han skrivit hittills har fått mig att skratta högt och gråta riktiga tårar. Så länge han fortsätter så – och han visar ju inget tecken på att sluta – köper jag allt han skriver.

Jag vet att han själv säger att han inte skriver stor litteratur och samtidigt som jag förstår vad han menar förstår jag inte alls. För mig skriver han typ den största. Men ännu efter åtta böcker (varav två är noveller) har jag inte lyckats formulera varför. Idag, när jag på lunchen satt och läste den nionde, lyckades jag (tror jag) äntligen.

Hans böcker får mig att älska människor mer.

Han beskriver nämligen människor bättre och vackrare än de flesta andra. Han skildrar de irriterande och svåra med så mycket värme att cynismen och frustrationen bara smälter och får ge vika för kärleken själv. Ingen människa går liksom att ogilla när hon målas fram av hans pensel.

I mina ögon är det stor litteratur. Finns det någon större än den som får kärleken att växa?

Läs Fredrik Backmans böcker. Bara gör det. Börja kanske inte med den nyaste; Folk med ångest. Eller börja med just precis den. Bara läs den. Också. Läs dem alla.

Jag har fått ett drömjobb.

Liverpool har kommit till final i Champions League.

Och; Arvid har tappat en tand.

Månne inte det tredje ändå är det största.

Nå nej. Stort, jo. Men verkligen inte störst.

Det här med jobbet känns verkligen helt osannolikt fint. Att så många delar det med mig och säger så fina saker har rört mig till tårar fler än en gång. Tack!

Min ökenvandring är slut. Jag ser ljuset. Jag är en av Svenskfinlands nya läsambassadörer! Tillsammans med Henrika Andersson ska jag få jobba för läsningen här. Att säga att jag är ivrig och lycklig och tacksam är årets största litotes. Nu kör vi!

Söndagen den 31 mars fick jag predika om längtan i min grannförsamling. Jag minns att jag skrev om det och jag minns att jag skrev att jag inte ska återge hela min predikan, men nu ska jag det.

Vad jag sa? Den där söndagen för en dryg månad sedan när jag fick predika i Matteus församling? Nå, ungefär så här:

”Jag har ett jobb som jag älskar. Jag vet att det finns också andra som säger att de har världens bästa jobb, men om de inte har mitt så har de nog egentligen inte det. Jag har på riktigt världens bästa jobb. Jag är modersmålslärare i ett gymnasium här i Helsingfors. Det jobbet har jag haft i snart tio år. Tio år är många dagar och inte en enda av de dagarna har känts meningslös eller bortkastad.

Men vet du vad? Jag har sagt upp mig. Ibland blir det så. Livet är så mycket mer än jobb, och i sommar ska vi flytta till Kvevlax. Du kanske inte vet var Kvevlax finns och då kanske du tänker att jag kanske kan pendla om mitt jobb nu är så världsbäst. Men Kvevlax ligger i Österbotten ungefär 430 km från Helsingfors och till och med för världens bästa jobb blir det en pendlingssträcka som är orimlig. Så jag har sagt upp mig.

Och jag har sökt ett nytt jobb.

Jag har gjort pdf-filer av mina universitetsbetyg. Jag har uppdaterat mitt CV. Jag har gått på arbetsintervjuer. Om du någon gång har sökt jobb som modersmålslärare i Österbotten så vet du att man inte precis väljer och vrakar, man söker det som finns. Och just i år, just den här våren, har det funnits ovanligt många. Inte ovanligt många som i många, men ovanligt många som i lite fler än det brukar. När jag märkte hur jobb efter jobb dök upp kände jag mig rätt trosviss. Det här är SÅ från Gud, tänkte jag. Många år har det funnits noll modersmålslärarjobb att söka i Österbotten. Just i år – när jag ska söka ett – har det funnits flera stycken att söka.  

Så; jag har sökt fyra jobb hittills. Jag har fått tre nej hittills och jag antar att mitt fjärde kommer typ i morgon.

Nu kanske mina nej låter som något jag har en ganska lättsam inställning till, men så är det inte. Verkligen inte. I alla tre fall har jag egentligen räknat med ett nej men i alla tre fall har jag ändå tagit det märkligt hårt. Jag älskar ju att vara lärare. Jag tror dessutom att jag är hyfsat bra på att vara lärare. Jag vill verkligen ha ett jobb.

Att säga att jag längtar efter ett jobb är en underdrift. Hela min själ ropar efter ett jobb.

Att längta är inte farligt. Att längta är tvärtom något djupt mänskligt. Alla som andas längtar, sa jag själv lite kaxigt när jag fick några frågor om längtan inför den här mässan. Samtidigt insåg jag att det nog är en sanning med modifikation. Visst, vi längtar väl alla efter något på något plan. Men oj vad längtan kan betyda olika saker. Att säga att jag längtar efter att få ta en dusch är faktiskt en helt annan sak än att säga att jag längtar efter att få ett jobb. För att inte tala om att längta efter en livskamrat eller ett barn. Eller hälsa. Eller någon näras hälsa.

Den här våren har jag insett att jag under flera års tid egentligen bara har längtat på den där ganska angenäma dusch-nivån. Alla stora, viktiga bitar i det pussel som är mitt liv har suttit där de ska. Jag har insett att jag har glömt vad verklig längtan är. Och jag är medveten om att jag fortfarande vet ganska lite.

Ändå har jag fått ställa mig själv en fråga den här våren som har lärt mig något om längtan, mer än jag egentligen ville lära mig. Jag har fått ställa mig själv frågan; tror jag att Gud kommer att ge mig det jag längtar efter, det jag behöver? Också fast jag inte ser några tydliga bevis på det? Jag trodde det så väl när jag märkte att det fanns jobb att söka. Tror jag det också nu när jag inte har fått ett enda av de jobben?

Och du kanske ställer dig samma fråga just nu. Kommer Gud att ge dig det du längtar efter, det du behöver? Du kanske inte längtar efter ett jobb som jag, men du längtar efter något annat. Det finns ett behov i dig som kanske kastar en skugga över varje dag. Kommer Gud att ge dig det du längtar efter?

Den bibelberättelse som utgör dagens predikotext visar att Jesus är en mästare på att ge oss just det vi behöver. Och inte bara det; han ger oss mer än vi behöver.

För det första tycker jag det är så härligt att han ens kommer på idén att han måste fixa mat åt femtusen pers. Han har knappast utlovat det. Och på något sätt tänker jag mig att alla skulle ha förstått om han lät bli. Det skulle ha varit rimligt. Mat för femtusen kräver ju en hel del av en snickarson och några välvilliga lärjungar. Jag tror ju inte heller att han spred affischer där han utlovade att Filippos skulle spela trumma, han själv predika och att det efteråt skulle bli gratis bröd och fisk till alla. Och ändå gör han det. Fixar bröd och fisk. Jesus är en sådan som ser människors behov och bemöter dem.

För det andra tycker jag det är så härligt att Jesus inte bara fixar det allra mest nödvändiga. Han fixar FÖR mycket. Femtusen människor får äta sig helt mätta och sedan blir det ändå över en massa mat. Jesus är en sådan som inte bara ger oss vad vi behöver, nej han ger oss mer än vi behöver.

Jag vet det här i teorin. Jag vet det så väl. Bibeln är full av hoppfulla berättelser om när Jesus kommer in i en hopplös situation och tar hand om den. Bibeln är full av berättelser om människor som längtar och som sedan möter Jesus som möter deras längtan.

Den här våren frågar jag mig; Herre, kommer jag också att få äta mig mätt? Kommer också jag att få det där jobbet som jag verkligen längtar efter?

Sanningen är att jag inte vet. För samtidigt som bibeln är full av hoppfulla berättelser så är verkligheten full av hopplösa berättelser om människor som inte får det de längtar efter och behöver. Barn dör i cancer trots att deras föräldrar la all annan längtan åt sidan och satsade på en enda längtan; att barnet skulle bli friskt. En del människor som verkligen borde få bli föräldrar blir aldrig det trots all deras längtan. Äktenskap som folk kämpar för går sönder. Arbetslöshet, ensamhet, mental och fysisk ohälsa… All längtan efter frihet och svar. Men nej.

Var är du då, Jesus? När vår längtan inte slutar i en hoppfullt vacker berättelse utan i besvikelse och sorg?

När jag längtar och inte får det jag längtar efter så kan jag gå åt två håll; närmare Jesus eller längre bort från honom. Det är på många sätt förståeligt att vi i djup besvikelse drar oss undan Honom som kunde ha hjälpt oss, men att vi drar oss undan hjälper inte oss vidare. När jag är besviken försöker jag istället söka mig närmare Jesus. Och oftast – inte alltid där och då, men allra oftast – så landar jag i någon slags frid när jag väl landar hos honom. Jag har inte nödvändigtvis fler svar än innan, men jag litar på att Han bär mig. Det gör faktiskt hela skillnaden.

Jesus är livets bröd. I mitt liv betyder det att jag ofta söker mig till honom först när jag är riktigt hungrig. När det mesta går som det ska behöver jag inte bröd, jag är ganska mätt och belåten som jag är. Jag längtar i stället efter bakelser och chokladkonfekt och då är det sällan till Jesus jag går.

Just nu är jag mycket hos Jesus. För varje nej som kommer blir mina frågor fler och min besvikelse större. Mitt behov av honom större.

Att leva ett liv i tro är inte att leva ett liv utan längtan, utan obesvarade behov. Men att leva ett liv i tro är i bästa fall att leva ett liv i visshet om att någon som är större än jag bär mig, ser min längtan och tar hand om den. Vi är alla en av de femtusen som behöver bröd och fisk. Vi får alla gå till Jesus med vår längtan och våra behov. Han tar emot oss. Varje gång. För han har längtat efter oss, längre och mer än vi någonsin kan längta efter honom.”

Det har varit en märklig vår. Nu har jag skrivit om den i diktform och något otippat i predikoform. Vilken genre blir det härnäst? Den som lever och läser får se.

Jag har under veckoslutet avverkat ännu en av de där sista gångerna. Den här gången såg den ut ungefär så här:

Det finns så mycket och så många som det blir så svårt att lämna. Och trots att det blir svårt är jag så tacksam över att det är så. Hellre så här. Tänk om det hade varit lätt att lämna allt och alla efter tio hela år.

Då hade ju tio hela år i stället varit svåra.

Hellre så här. Mycket hellre så här.