Måndag: vi fick en roskis till gården här på sommarstället.

Tisdag: vi fick varmvatten hit till sommarstället.

Onsdag: vi fick en dusckabin installerad här på sommarstället.

Under dessa tre dagar har vi dessutom haft besök av sammanlagt 17 olika personer. Plus rörmokaren. Vi har också tagit bort plastmattor från golvet på hela övervåningen.

Det här är huset där det händer.

Och så har vi ännu en av de där dagarna då jag önskar att vi kunde älska sönder varandras felaktiga åsikter istället för att hånfullt förlöjliga och försöka verka smartare än de som tycker annorlunda. Det finns så mycket fult och kallt och kärlekslöst i så många olika läger.

Händer i mitt liv just nu:

Jag och min syster ligger i sängen och läser varsin bok. Vi kallar det att hålla ställningarna.

Våra män skruvar bort ett handfat ur toaletten här på sommartorpet för att ersätta det med ett annat. De säger saker som:
– Nu är goda råd dyra!
– Ni får gärna be en liten bön nu.
– Oj, hemska saker!

Det känns ju betryggande.

Nästan varje kväll när vi lägger Arvid så förundras jag över att vi bara lägger honom i sängen, säger godnatt, stänger dörren och går ut.

Inte nästan varje kväll, men kanske en eller två kvällar i veckan, förundras jag över hur otroligt lite Ingrid sover. Och över hur svår sömnen fortfarande är för henne på en del sätt.

Hälsar mamman som ikväll sitter i köket ännu klockan är 23.10 och väntar på att Ingrid ska somna.

Idag tog jag två av mina barn, två av min systers barn och två av min bästis barn på en kort och allt annat än harmonisk blomplockarpromenad. Förutom jag var ingen sju år fyllda.

Jag tänkte på två saker:

1. Hoppas ingen faller och slår sig och börjar gråta för det räcker jag inte till för.

2. Den här promenaden med den här gruppen skulle ha varit helt omöjlig för bara ett år sedan.

Efter åtta dygn på den holme vi kommit att älska var det idag dags att återvända hem. Ett läger rikare. Många skratt, många människomöten, många upplevelser och många kramar rikare. I längden skulle det kanske bli jobbigt att dela den omedelbara vardagen med nästan nittio andra, men en vecka är ingen längd som stör. Jag kunde gott ha stannat några dagar till. Sällan är det så roligt och så meningsfullt som det är på läger.

Den här hemresedagen brukar vara en dag som andas tomhet och antiklimax. I år andades dagen semester och resa. Drygt tre timmar efter att vi stigit av båten hoppade vi in i bilen och körde till vårt sommarhus. Vårt galna, sneda sommarhus.

Nu är vi här. Äntligen sover fem barn under det här taket. Vi har hittat sovplatser åt alla. Jag fryser men börjar vara van efter att ha sovit i långkalsonger och huppari i en vecka.

Det är sommar.

Efter åtta dygn på den holme vi kommit att älska var det idag dags att återvända hem. Ett läger rikare. Många skratt, många människomöten, många upplevelser och många kramar rikare. I längden skulle det kanske bli jobbigt att dela den omedelbara vardagen med nästan nittio andra, men en vecka är ingen längd som stör. Jag kunde gott ha stannat några dagar till. Sällan är det så roligt och så meningsfullt som det är på läger.

Den här hemresedagen brukar vara en dag som andas tomhet och antiklimax. I år andades dagen semester och resa. Drygt tre timmar efter att vi stigit av båten hoppade vi in i bilen och körde till vårt sommarhus. Vårt galna, sneda sommarhus.

Nu är vi här. Äntligen sover fem barn under det här taket. Vi har hittat sovplatser åt alla. Jag fryser men börjar vara van efter att ha sovit i långkalsonger och huppari i en vecka.

Det är sommar.

Tänk att jag övervägde att inte alls komma på det här lägret. Tänk att jag trodde att praktiska obekvämligheter skulle bli för stora utmaningar. Det som till sist avgjorde till lägrets fördel var bara det att alternativen var ännu sämre. Så då landade vi här.

Tack, Gud, för att vi gjorde det! Jag är så enormt tacksam. Det händer så spännande saker. Det sås frön överallt. Vi får bara vara med och se när det sker.

Tänk att jag så lätt kunde ha missat allt det här.

Och med allt det här menar jag så mycket mera än det som bilden visar, mera än det som någon bild kan visa. Det största är som vanligt osynligt för ett människoöga. Men nog var det vackert några minuter före ovädret kom.

Jag hade stora och goda planer på att blogga från skriftskollägret. Så att ni skulle få veta vad vi gör, så att ni skulle få veta att vi har det bra. Men det blir inte. Att vara på läger med nästan nittio andra betyder att det hela tiden finns så många att vara med. Människomänniskan i mig hinner inte med världsliga saker som blogginlägg när alternativet hela tiden är att få möta andra människor. Jag älskar det. Jag badar i gemenskap.

Vi skrattar så mycket. Vi har så fruktansvärt roligt. Den gemenskap som finns i ett ledarteam på skriftskolläger är en gemenskap som slår allt annat jag mött i gemenskapsväg. På riktigt. Vi tycker om varandra. Vi behöver varandra. Vi har förtroende för varandra. Vi känner varandras styrkor och svagheter.

Visst finns det negativa saker med lägerliv. Att gå mellan byggnader hela tiden suger när vädret är dåligt. Att aldrig ha en wc i rummet intill är besvärligt. Ljudnivån i matsalen är onådig…

Men det där väger noll i jämförelse med det goda. Bara noll. Högst noll.

Jag är lycklig jag som får vara här.