Evighetsfrågan om huruvida könsskillnader är biologiska eller sociala verkar ha blossat upp på nytt. Till exempel här. Som vanligt är åsikterna starka. Som vanligt är viljan att förstå den andra sidan lika med noll.
Jag måste erkänna att jag också har noll förståelse. Jag har noll förståelse för varför det skulle spela en så avgörande roll huruvida det är biologi eller sociologi som lägger grunden för skillnaderna. Hur mycket mera tid och resurser ska läggas på att utreda den frågan?
Jag skulle betydligt hellre utreda andra frågor. Hellre än att fundera på varför skillnader finns vill jag fundera på hur vi kan motverka de skillnader som är destruktiva.
Som lärare ser jag nästan dagligen unga pojkar som tar plats, som tror på sig själva och som gör sin röst hörd. Lika ofta ser jag unga flickor som gör sig mindre, som är osäkra och som verkar tvivla på huruvida de har rätt att säga något. Det finns naturligtvis undantag, det finns försiktiga pojkar och frimodiga flickor, men trenden är glasklar. Och ärligt talat struntar jag fullständigt i om flickorna är osäkra och små av naturen eller av sociala konstruktioner, det enda som spelar någon roll för mig är att de upptäcker att de också har rätt att synas och höras, rätt att vara viktiga. Rentav en skyldighet att vara det.
Tyvärr finns det också unga pojkar som uppenbarligen mår dåligt men som anser att det är omanligt och svagt att tala med någon om de problem som tynger dem. Det finns en växande grupp unga pojkar som lider av kravet på vältränade kroppar med muskler som i första hand ska synas och sedan i nionde hand användas. Att det finns unga flickor som späker och avskyr sig själva för att deras kroppar inte ryms i den lilla, trånga mall de eftersträvar är vi alla smärtsamt medvetna om. Det finns många pojkar som är våldsamma mot andra, det finns många flickor som är våldsamma mot sig själva. Det finns pojkar som tycker att sexuella trakasserier är helt okej, det finns flickor som tycker att också den uppmärksamhet som följer sexuella trakasserier är bättre än ingen uppmärksamhet alls.
Det finns en generation ungdomar som söker sig själva. Och jag hoppas att de vågar söka bortom könsrollernas snäva gränser för annars kommer vi också i deras framtid att ha kvinnor som backar och män som tar sig fram.
Jag är inte alls säker på att lösningen finns i ljusblå kläder på flickor och fler plastspisar åt pojkar men jag anser att vi måste försöka göra något. Jag vill lära min son att han visst får vara ledsen och liten och svag, och om flera dockor är priset för det så är jag villig att betala. Jag vill lära min dotter att hon visst får ta plats och vara stor och stark, och om sjörövarlek kan hjälpa så är jag matrosen. Könsneutrala leksaker och kläder är aldrig ett självändamål. Det enda självändamålet här är att allt fler människor ska må allt bättre, vara helare människor som lever upp till en större andel av sin fulla potential.
Jag hade en gång en debattövning med en grupp ungdomar. Åtta flickor var med. Tre pojkar. Pojkarna talade (tyvärr helt utan överdrift) 85 % av tiden. Den som tror att alla i de klassrummet levde upp till sin fulla potential räcker upp en hand.
Nå precis.
Nästan för lycklig 