Var jag var den där dagen när känslorna delades ut? På plats. Har stått vid mållinjen på minimarathon i fem minuter. Har gråtit tre gånger. Ingrid har inte ens startat. Det är något fel på mig.

I tio månader och en vecka har jag haft min Arvid. Och ingen av de dagar vi fått tillsammans har jag tagit honom för given. Fortfarande är jag lite förvånad varje kväll när vi lägger honom. Tänk att vi har fått ha honom ännu en dag. Och fortfarande slår tanken mig varje morgon efter ännu en natt utan ett pip från hans rum; tänk om det är idag han inte vaknar.

Jag är inte konstant rädd. Men jag är konstant tacksam.

En gång för åtta och ett halvt år sedan trodde jag i ett par sekunder att jag skulle dö när långtradaren kom körande mot vår bil. Det lämnade sina spår.

En gång för fyra år sedan höll jag mitt medvetslösa barn i mina armar utan att få kontakt med henne medan Fredrik ringde 112. Det lämnade sina.

En gång förlorade jag ett annat barn långt innan vi ens fick träffas. Och trots att det är så vanligt och trots att barnet var så litet att många skulle kalla det cellklump så lämnade också det sina spår.

Jag är inte rädd. Längre. Absolut inte konstant, egentligen ganska sällan när jag tänker eftger. Men livet, det största och märkligaste, kan jag omöjligt ta för givet.

Spårad och ärrad för livet, men konstant tacksam.

Så har jag plötsligt papper på bristande intelligens. Och det rör mig inte i nacken.

Ett tag har jag försökt pumpa upp aggression och ilska för att få till ett engagerat inlägg, men det vill sig bara inte.

Jag tycker faktiskt inte att ett svagt intellekt är det största handikapp en människa kan ha. Folk som fäller skadeglada ”told-you-so”-kommentarer om undersökningsresultaten känns på något sätt som ett större problem än den dumhet de hånar. Hellre dum än elak, när som helst.

Tänker jag.

Och fortsätter sträva efter att växa som människa. Hoppas på att bli klokare med åren? Jovisst. Men hoppas bli så mycket annat så mycket mera.

Jag vet att det redan är flera dagar sedan jag var på bröllop, men jag kommer inte riktigt över det. För det var speciellt. Det fanns en sällsynt och alldeles unik känsla och anda. Det genuina och hjärtliga tog så mycket plats att allt som påminde om konstlad artighet inte hade en chans.

Sekunderna före jag kramade brudgummen hejdå gav han en av sina vänner bara en ”kort kram” som varade minst en halvminut. Sedan såg de två männen i trettioårsåldern varandra i ögonen och sa att de älskade varandra. Utan ironi. Utan fylla.

Bara det.

Det var ett sådant där bröllop där jag ville stanna kvar. Jag skulle i något skede ha velat resa mig, klinga i det glas jag tagit med mig till festen och föreslå att alla vi som var på festen skulle stanna kvar där på gården för alltid. Kan vi inte alltid bara ha det så här? Äta gott? Sjunga? Lyssna på musikframträdanden? Dansa? Mötas? Verkligen mötas? Skratta så att tårarna rinner? Försiktigt lära varandra vad självdistans är i en värld där så många tar sig själva på så stort allvar att de missar precis alla andra människor som finns omkring dem? Påminna varandra om vad kärlek är och för alltid sträva efter att växa i att älska mera, hoppas mera, tro mera?

Så kände jag.

Och jag tror inte jag var den enda.

Och först här och nu medan jag återblickar och minns inser jag varför jag inte kunnat komma över bröllopet; det var en försmak av himlen.

finns här på brudens blogg. Kanske ni kan ana hur vackert det var?

Den här klänningen blev min sommarfestklänning 2013.

Den här pojken är min festpojke alla dagar alltid.

Hon som gungar i hjälm är inte heller tråkig.

Ingrid tyckte om att åka kusinens mopo.

Arvid på det som vi trodde var vår första av många MunU-matcher men som visade sig vara både vår första och vår sista. Sommaren 2013 var också hälsenans sommar och i skrivande stund har Fredrik varken spelat fotboll, sprungit eller tränat på annat sätt sedan strax efter midsommar.

Konfirmation i Pedersöre kyrka. Samma kyrka som jag och Fredrik gifte oss i när det begav sig.

Systern FAnny och jag eftermiddagsfikar i London.

Den här klänningen utsåg jag och Fanny enhälligt till shoppingresans sämsta köp redan när vi kom tillbaka till hotellet. Det var dumt och förhastat av oss. Den klänningen har jag använt kanske mer än något annat plagg i sommar.

Mest har vi umgåtts med min syster och hennes familj. Sådär som det borde vara. De fattas mig nu. Ni fattas mig nu.

En av våra dagar tillsammans besökte vi Glassbonden. Bra ställe.

En annan dag sprang jag och systern 15 km på 90 minuter och var stoltast i världen. Jag testade vällingflaskan som träningsredskap. Klart godkänt. Har använts igen, om vi säger så.

Tillbaka i Finland tog min yngsta syster med sig Ingrid på en cykelutfärd.

Min trettionde födelsedag avslutades med godisinköp i yngsta systerns skor.

Och så kom den där dagen då vi köpte det där huset.

Första måltiden i samma hus.

Galen plastmatta i ett av rummen.

En rätt stor del av huset.

Jag och min syster på barnbibelstudier under familjelägret.

Tillbaka i sommarhuset.

Så här såg jag ut sommaren 2013. Jag lät mitt hår leva som det vill och jag orkade inte sminka mig. Men jag var frisk och stark och glad och kände mig följaktligen alldeles tillräckligt vacker.

Ett av många spännande fynd i sommarhuset: Damernas värld från 1946.

Ingrid på besök hos en av de många som vi saknar största delen av året men njuter av att få ha i närheten när vi är som ledigast och världen som vackrast.

Jag och Fredrik firade 9 år som gifta.

Emmi och Ville firade några timmar och vi firade med dem.

Dagen därpå (idag) klämde vi in allt det här, två vuxna och två barn i vår bil. Som inte är någon familjebil. Och sedan körde vi hem. Och det var alldeles, alldeles underbart att komma hem igen.

Men ingenting är så underbart att man inte vill lämna det en stund för ett möte med de här. Ja, ni ser ju. Men även om ni tycker er se så är den här bilden ingenting mot hur de är i verkligheten. Ljuvliga. Perfekta. Vad jag är glad att de finns i min värld, i mitt liv!

– åkte vi hemifrån måndagen den 3 juni och återvände igen först nio veckor och sex dagar senare (läs: idag)

– var hela familjen ledig hela sommaren vilket var så fint att ord inte riktigt (läs: alls) räcker till

– började Ingrid cykla utan stödhjul

– fyllde Ingrid fem år

– blev min yngsta syster konfirmerad

– firade vi midsommar med vänner och på Pörkenäs

– blev Fredriks äldsta systerson konfirmerad

– shoppade jag i London med min yngsta syster

– åkte vi till Umeå-systern med min Emmi-bästis och hennes familj

– stannade jag och barnen i Umeå i elva dagar

– fyllde jag 30 och fick först en otroligt fin födelsedag och dagen därpå en oroligt fin födelsedagsfest

– blev Malin och hennes familj en del av vår kalasgemenskap

– lärde sig Ingrid läsa med sådan finess att hon kunde läsa lättlästa böcker helt själv

– (spontan)shoppade vi ett sommarhus

– var vi på familjeläger i Pieksmäki (Ingrid 5 år var på sitt sjätte familjeläger i Pieksämäki)

– flyttade vi in i sommarhuset

– träffade vi många av våra vänner i Österbotten och påmindes om hur mycket vi tycker om dem (er!)

– läste jag betydligt mindre än sommaren 2012, tydligen lätt hänt med en bebis

– slutade Arvid vila tre gånger om dagen

– fick jag en av de största och gladaste av nyheter!

– åkte jag ensam till Vasa en dag för att äta frukost med en vän, lunch med en annan, dricka eftermiddagskaffe med en tredje och äta middag med en fjärde

– föddes de två allra minsta människorna i mitt liv på sommarlovets sista vardag

– bjöd Emmi och Ville på ett av de absolut roligaste och vackraste bröllop jag någonsin varit på

– plattade jag håret en enda gång

– fuskade jag i mitt träningsprogram bara två enda gånger

– avslutade jag med ett efterlängtat besök på barnmorskeinstitutet under vilket en av de två minsta vilade i min famn

– var en sommar av nåd, glädje och vila

Min trettionde födelsedag firades med kalas. I tiderna hade jag alltid kalas, men de senaste åren har det varit rätt dåligt med det. Fattigmansår för en kalasprisse som jag. Låtom oss ändra på det, tänkte min familj och bestämde sig för att jag skulle fira mina första trettio jordeår.

Inga bilder eller ord räcker ju någonsin till när man vill beskriva hur det är att samla 70 vänner (inklusive barn) på föräldrarnas sommarställe och omgivas av idel kärlek och välvilja. Sådana dagar vill man bada i. Drunkna i.

Gott var det. Och yngsta systern fångade en del av det goda.

Jag är så oerhört frånvarande här. Sådär som det kan bli när man är nyförälskad. Och det är jag. I ett hus. Vårt hus. Fatta.

Det är så galet att vi en måndag tänkte en tanke som en torsdag samma vecka ledde till en namnteckning och måndagen därpå till mitt livs näststörsta skuld.

Det är så galet att jag numera har en sommarvardag som innebär att jag kokar upp vatten för att kunna tvaga mig i trädgården efter en länk.

Det är så galet och så självklart och underbart. Och ni ska få höra allt om hur det gick till.

Tills vidare får ni hålla till godo med en bild på en del av min nya förälskelse. I taskigt tråkigt mulet ljus.

På familjeläger med drygt sjuhundra andra är jag i en miljö som inte passar alla. Det är extremt långa matköer. Det är hög ljudnivå. Det är speedade barn. Det är en säng som inte är ens egen. Det är mat jag inte alltid hade valt själv. Det är att leva tätt på och med andra och därmed i själva det livets väsen vara tvungen att offra lite av det egna livsutrymmet.

Men det är alla gånger värt det. För det är möten med den Gud som är det största i mitt liv. Och det är möten med människor som är det största han skapat.

Det är också möten med småbarnsföräldrar i exakt samma eller liknande livsskeden som mitt eget. Många är trötta och/men de flesta är lyckliga. Men o, tröttheten.

Det är pappan till en av Arvids många jämngamla här som berättar att pojken vaknar två-sex gånger per natt för att äta. Det är mamman till en annan av de jämngamla som säger att hennes bebis var vaken en gång i timmen fram till sex på morgonen. Det är jag som sedan nästan lite motvilligt berättar hur ofantligt gott Arvid sover. Tydligen till och med i helt okända utrymmen i östra Finland.

Det är jag som då vill ropa att det ju inte är hela min berättelse, hela min sanning. Det finns delar av mig som fortfarande minns precis hur det känns att se i kors av trötthet och vara så utmattad att inget pris i världen är för högt för en hel natt ostörd sömn. Det finns en mamma inne i mig som vet hur det är att gråta av tröst- och hopplöshet mitt i natten när mitt barn varit vaket mellan halv två och kvart över fyra. Och vaknat fyra gånger före det. Och ska vakna tre gånger efter det. Den mamman finns i mig. Den mamman som vet att hon inte borde men ändå blir lite ledsen av att möta mammor med bebisar som sover ofantligt gott när ens egna skatt har helt andra fritidsintressen nattetid.

Det är jag. Också.