Vid pyjamasfrukosten i dag slog det mig: i dag får jag träffa min mamma! Hurra! Hurra! Hurra! Today’s gonna be a good day.

Lycka är att ha ett jobb som mitt. På grund av förmiddagens dåliga nyheter var jag verkligen inte på topp när jag anlände till jobbet, men efter bara några få minuter mådde jag som en prins. I något skede blev jag kallad ”en människa som strålar” av en kollega och i ett annat skedde fick jag uppleva mitt jobb i dess kanske mest meningsfulla form. Dessutom fick jag uppleva det i dess kanske mest roliga form. Lycka är att ha ett jobb som mitt. Pengar är ändå bara pengar.

Nagelbitande är numera mitt minsta problem. Det samtal som köandet till sist resulterade i var en sorglig historia från början till slut. Kela vill att jag återbetalar studiestöd i fyrsiffriga belopp. Och den första siffran är inte ens på en etta. Min sorg vet inga gränser. Min chock är minst lika omfattande. Tack och lov för lättillgängliga sparkonton som kan tömmas när krisen är ett faktum.

Min kärlek till Kela sätts verkligen på prov i dag. Jag brukar i alla lägen försvara anstalten eftersom den i princip har hållit mig vid liv sedan ljuva 2003. I dag hyser jag inte lika passionerad kärlek. I dag kunde jag nästan stämma in i klagokören.

Det har kommit upp tidigare, men det är ett återkommande dilemma i min tillvaro. Jag står inte ut med telefonköer. I dag slog min brist på tålamod nya rekord. Efter bara 4 minuter och 38 sekunder i kö övervägde jag starkt att återuppta nagelbitande som hobby och livsstil.

”Passion leder ofta till katastrof. En kärleksrelation kan vara väldigt lugn och stilla, man behöver inte vilja äta upp varandra. Passionsförhållanden är oftast dömda att dö.” Så säger Karin Möller i en bok där Bob Hansson interljuvar folk om kärlek.

Trots inlägget nedan bjuder jag på denna bild. För att visa mig från min mänskligaste sida. Snälla någon någonstans, ge mig ett frisörbesök! Och tid att faktiskt utnyttja gåvan.

Om någon undrar varför jag inte syns i bild så ofta numera kan jag svara så här: jag har inte tid att sminka mig och jag har inte färgat håret sedan i oktober.

Den här dagen består av lite för många fragment. Dotters snoriga näsa gav dock henne och mig en ofrivillig andningspaus mellan 14.45 och 15.20 och en annan mellan 15.45 och 17.45.

Snälla småbarnsförälder, säg att du har varit med om samma sak som jag. Förödmjukelsen skulle kännas mindre om jag visste att jag inte var ensam.

Mitt barn och jag har handlat i den omtyckta närbutiken. Mitt barn ville ha en egen liten kundvagn för barn. Jag var skeptisk men gav det frimodigt en chans. Hon hanterade farkosten som en värre förskoleelev. Inga problem. Jag pöste av stolthet.

Problemet inträffade när vi skulle gå hem och barnet skulle gå från att bli vagnhanterare till att bli vagnåkare. Den förvandlingen var inte smärtfri. Hon ville fortsätta styra när hon hade fått smak på det. Nu ville hon styra sin egen barnvagn.

Resultatet var inte vackert. Jag måste bära henne i en för oss alla ytterst obekväm ställning och styra vagnen utan att hon märkte det medan hon vilade sina tassar på styret. Den som inte har varit med om det här kanske inte kan tänka sig hur det kändes eller såg ut eller fungerade. Men jag hoppas att någon vet, att någon kan dela det här med mig. Jag kände mig förödmjukad och lite dum. Och vet egentligen inte varför. Men dr Phil sa en gång ”what you feel is your reality” och jag är inte den som protesterar mot honom i första taget.

Snälla småbarnsförälder, säg att du har varit med om samma sak som jag. Förödmjukelsen skulle kännas mindre om jag visste att jag inte var ensam.

Mitt barn och jag har handlat i den omtyckta närbutiken. Mitt barn ville ha en egen liten kundvagn för barn. Jag var skeptisk men gav det frimodigt en chans. Hon hanterade farkosten som en värre förskoleelev. Inga problem. Jag pöste av stolthet.

Problemet inträffade när vi skulle gå hem och barnet skulle gå från att bli vagnhanterare till att bli vagnåkare. Den förvandlingen var inte smärtfri. Hon ville fortsätta styra när hon hade fått smak på det. Nu ville hon styra sin egen barnvagn.

Resultatet var inte vackert. Jag måste bära henne i en för oss alla ytterst obekväm ställning och styra vagnen utan att hon märkte det medan hon vilade sina tassar på styret. Den som inte har varit med om det här kanske inte kan tänka sig hur det kändes eller såg ut eller fungerade. Men jag hoppas att någon vet, att någon kan dela det här med mig. Jag kände mig förödmjukad och lite dum. Och vet egentligen inte varför. Men dr Phil sa en gång ”what you feel is your reality” och jag är inte den som protesterar mot honom i första taget.