Kategori: Okategoriserade

Min tro. Del 3.

amandaaudaskassLämna en kommentar

Eftersom det är söndag tillåter jag mig själv att skriva ännu ett trosinlägg (ord som högstadiepojke kanske skulle skratta åt).

 

Jag behandlar alltså härmed nästa fördom. ńnnu mer än förr gäller regeln: läs inte om du inte bryr dig.

 

3. Kristna människor dömer andra människor som inte tror som de.

Det här är knepigt. Av många olika orsaker.

 

Om du hade lärt känna mig när jag var aderton så skulle du garanterat ha fått en uppfattning av att jag dömde andra människor. Min värld var väldigt enkel och svartvit, så där som världen ofta är för människor som är ännu yngre än jag är i dag. Jag tog väldigt starkt avstånd från vissa saker (till exempel alkohol med fylla som konsekvens) och gjorde det med en nästan överdriven tydlighet. Tyvärr gjorde jag det dessutom i min kristna tros namn, och det är jag ledsen över i dag. Min tro kom i andras ögon att handla väldigt mycket om att jag tog avstånd från sådant som de tyckte var roligt och det är orättvist. Framför allt mot den Gud jag tror på.

 

I dag har jag betydligt färre åsikter än när jag var aderton. Jag är betydligt mindre säker och betydligt mera fri.

 

Men. Som kristen tror man ju att man har rätt, och av den anledningen blir den här fördomen lite knepig. Nu pratar jag inte om detaljnivå, verkligen inte. Inom kristenheten finns det enormt många olika syner på till exempel moraliska frågor och när det kommer till dem tror jag att ingen är tvärsäker. Alla söker ärligt det rätta efter bästa förmåga.

 

Men. Som kristen tror man att Gud finns och som kristen tror man följdaktligen att de som inte tror att Gud finns tror ”fel”. Precis som icke-kristna tror att kristna tror ”fel”. Och antingen finns ju Gud eller så finns han inte. Det här är obekvämt, speciellt i ett individualistiskt samhälle där allt som känns rätt för dig anses vara både rätt och sant för dig. Men Gud kan ju inte både finnas och inte finnas. På något plan kan jag sträcka mig till att han på sätt och vis kan finnas i mitt huvud och inte i ditt. Men utanför våra egna huvuden så finns han eller så finns han inte. Oavsett om det känns rätt för oss eller inte.

 

En av mina favoritförfattare heter John Ortberg. Han har skrivit ett par av de böcker som betytt allra mest för mig. Mera än de största romanerna, mera än de största verken. Så här skriver han i sin senaste bok:

 

”Enbart bevis kan inte visa på ett otvetydigt sätt att Gud existerar eller inte. ńndå måste vi välja om vi ska söka honom. Att inte välja är ett val i sig. Ditt vad började när du föddes. Du blev ”utslungad”. Du kommer att satsa ditt liv på det ena eller andra sättet. Antingen finns Gud, eller så finns han inte. Krona eller klave – det finns inget tredje alternativ.”

Min tro. Del 2.

amandaaudaskassLämna en kommentar

Serien fortsätter nu med mina reflektioner kring några av de fördomar jag fått i kommentarer.


Varför vill jag ge fördomar mot kristna något utrymme alls när jag ska försöka berätta om min egen kristna tro? Jo, för att jag tror att många (inte alla) vänder tron ryggen utan att veta vad den egentligen handlar om. Jag tror att många (inte alla) har en uppfattning av tro, kristna människor och kristet liv som inte överensstämmer med verkligheten.


1. Kristna människor är tråkiga.

Naturligtvis finns det kristna människor som är tråkiga. Och naturligtvis finns det icke-kristna människor som är tråkiga. Några av de allra roligaste människor jag känner är faktiskt kristna. Några av de andra humorfyllda människorna är inte kristna.


Många kristna har en ganska skön självdistans som kan leda till att man inte tar sig själv på så stort allvar. När man tror att det finns någon större än en själv i sitt liv så blir man ju själv lite mindre och då blir det också lättare att skratta åt sig själv och bjuda på sig själv. Då kan man bli rolig.


Men. Många kristna tar också livet, Gud och tron och sig själva och allt annat på väldigt stort allvar. När man tror att saker och ting har en mening och en betydelse kan det bli svårt att skämta om saker och ting av rädsla för att skada eller såra. Då kan man bli tråkig.


Att kristna bara gör tråkiga saker och inte får göra några roliga saker är inte sant.


2. Kristna människor dansar inte.

Igen, samma sak. Det finns kristna människor som inte dansar. Och det finns kristna människor som dansar. Det finns icke-kristna som inte dansar och icke-krisnta som gör det.

Jag själv tillhör den senare gruppen, den dansande. Och jag ser absolut inget fel med det.


Men. Jag kan faktiskt bli lite ledsen när jag ser trettonåringar kråma sig sensuellt på ett dansgolv i någon högstadieskola. Jag kan faktiskt bli lite ledsen över att dans så ofta förknippas med en köttmarknad där man ska sälja sig själv till inte ens högst utan snarast snabbast bjudande. Och jag tror att en del kristna tar avstånd från dansen just därför.


På en mediajulfest för några år sedan sa Johanna att man ser att jag njuter av att dansa och att jjag dansar som om ingen annan skulle se på. Och jag tog det som en komplimang. Jag vill dansa just precis så. Och jag tänker mig att jag ska dansa just precis så i himlen också.


 

Anna

amandaaudaskassLämna en kommentar

-Jag kommer att tänka på Anna Bergendahl, sa en av mina absolut bästa vänner när hon såg min outfit på gudstjänsten.


Jag älskar henne.
Det var ju hela meningen med min outfit.
Det är förstås inte bara därför jag älskar henne.