Peppe frågade i något skede om jag är uppvuxen i ett kristet hem eller om jag hittat Gud i vuxen ålder.
Svaret på den frågan är enkelt; ja, jag är uppvuxen i ett kristet hem. När jag var barn gick jag i söndagsskola mellan klockan tio och elva varje söndag med mina småsystrar. När vi kom hem igen lekte vi kyrka. Jag gick i söndagsskola i åtta år och fick då en psalmbok som ett slags pris för lång och trogen tjänst. Slå det om du kan! Det tror jag inte att du kan.
Jag och mina systrar bad aftonbön tillsammans varje kväll. Vi bad Gud som haver högt tillsammans och sedan bad alla sin egen bön tyst. När man var klar sa man Amen. Och ingen fick börja tala om något annat före alla hade sagt sitt Amen. Ibland trodde man att någon var väldigt andlig och djup och bad länge då det aldrig kom något Amen. Den hade bara somnat.
Min egna bön började alltid utan undantag med orden: ”Käre gode Gud, gör så att jag inte drömmer något hemskt. Gör verkligen så att jag inte drömmer något hemskt.”
För fem år sedan tyckte jag den bönen var söt men lite irrelevant. I dag vet jag bättre. Nästan varje kväll (erkänner att jag i perioder tagit det för givet) ber jag om en god nattsömn för Ingrids del eftersom det per automatik gör min egen och min älsklings hanterlig.
Som barn var jag en engagerad församlingsmedlem. Under några tonårsår var jag för tuff för att vara det. Jag trodde förstås på Gud då också, vilket märks tydligt när man läser mina 35 dagböcker från den tiden. Där finns högklassiga (not) dikter till mitt livs första kärlek och nedskrivna böner om mod att vara mig själv när jag visste att jag verkligen inte var det.
När jag var sjutton återupptog jag mitt engagemang i församlingen. Ett gott val. Man kan inte säga att jag hittade Gud, men jag hittade flera av hans dimensioner, vilket jag tror att alla som fått en barnatro gör i något skede.
Barnatron finns kvar som en stadig grund. Annat har kommit till tron efter det och en del av det har rivits ner igen. Nu finns något slags hus som jag fortfarande bygger på. Hur det huset kommer att se ut när det blir klart har jag absolut ingen aning om, men det är spännande att leva och se.
Under mina snart tio år som aktivt troende kristen har min uppfattning om olika saker förändrats ganska mycket. Jag gav i en tidigare del vinkar om att jag som 18-åring var väldigt svartvit. Hur det kommer sig att jag i dag ser också gråhet och dessutom olika nyanser av den färgen är dock en helt annan historia.
P.S. Nu har jag fått in ordet dock i två på varandra följande blogginlägg. Jag är starkt av den åsikten att ordet får en alldeles för styvmoderlig behandling i dagens samhälle. D.S
Nästan för lycklig 