I några (det skulle vara lite överdrivet att säga många) har jag väntat på att känna mig så bofast i ett hem att det varit värt att skruva upp en kökshylla och fylla den med en av mina pågående samlingar. Nu är det här. Jag är bofast.

Det här är mitt och Fredriks sjätte gemensamma hem. Inte illa efter bara sex års äktenskap. Det här är första gången som vi bor någonstans utan att veta när vi ska flytta vidare. Den känslan är så skön och rofylld att jag nästan glömmer hur galen den här veckan är.

När jag tackade nej till min studieplats på klasslärarutbildningen trodde jag att jag hade klippt och klistrat för sista gången. Men ikväll finns det på schemat. Jag och Ingrid fixar dagis-collage med hennes nära och kära.

Det finns ingenting ödmjukt över min relativt nya temugg. Jag tömmer den varje dag. Med seriösa mängder mjölk.

I samma veva får du se ännu en vinkel av vårt kök.

Tack vare en rörlig arbetstid kunde jag spendera halva tisdagen med de här filurerna. Dagens stora fråga var ännu en gång hur församlingen ska hjälpa unga vuxna att leva så hela liv som möjligt. Den frågan tar andan ur en varje gång. På ett positivt sätt.

Det är alltid roligt med bilder som inte gör någon rättvisa. Dessa är att se som exempel på det. Alla är ännu snyggare i verkligheten. Och då är det inte ens därför jag älskar dem.

Dagen till ära kör jag tonårsstil all the way. Under den här veckan lär du märka att jag inte har någon enhetlig stil. Jag är ombytlig som regnvädret i London.

Långt linne, jeansleggings, lång kofta och mössa med attityd.

Jag har bott på internet i några timmar nu. Jag har läst nästan alla bloggar som finns, suktat efter saker (lever nu i shoppingstrejk, som vanligt strax efter London) och stött på många vackra ansikten. Många av dessa pryds av pannlugg och jag har tänkt tanken som jag inte borde få tänka: kanske jag borde skaffa pannlugg.

 

Tack och lov blev jag också påmind om den här bilden, bilden som togs sommaren 2009 och som fick mig att lova mig själv att ALLTID titta på den när drömmen om pannluggen slår till igen.

 

 

Problemet är löst. För den här gången.

Eller med en annan sorts shot (medveten om att jag ser ut lite som en luciakandidat som antagligen skulle förbli just kandidat).

Jag kan ju göra det stora avslöjandet med en screenshot (medveten om att det säkert finns en bra svensk motsvarighet).

Jag kan ju göra det stora avslöjandet med en screenshot (medveten om att det säkert finns en bra svensk motsvarighet).

Nu har jag läst 172 av 184 sidor i Blondinbellas debutbok. Nu utgör ju inte 27-åriga småbarnsmammor målgruppen, men jag antar att hon har mycket vettigt att säga unga tonårstjejer. Nu håller jag dessutom med henne i en viktig poäng: att man som vuxen fort glömmer hur tonårstiden är. Nu har jag ju en del att göra med tonåringar och påminns gärna om sanningshalten i det.