Åh, vad jag är glad. Jag tyckte om pjäsen och jag tror att de viktigaste också gjorde det. Dessutom fick jag helt oväntat men helt välkommet hemvägssällskap av en ovanligt tjusig kvinna. Och snart får jag träffa mannen med ljusen!

Åh, vad jag är glad. Jag tyckte om pjäsen och jag tror att de viktigaste också gjorde det. Dessutom fick jag helt oväntat men helt välkommet hemvägssällskap av en ovanligt tjusig kvinna. Och snart får jag träffa mannen med ljusen!

Galen dag. Men rolig. Jag hoppar från en sak till en annan, om en timme ska jag hoppa in på teater. Före det ska jag hålla mitt löfte och visa upp dagens stass.

Beige klänning på vit klänning, gammalrosa halsrör, svart kofta som saknar en knapp, roskis som ingen vill eller orkar föra ut.

Det regnade när jag skulle gå till jobbet. Mycket. För att inte tappa hoppet i regnet lyssnade jag på Backstreet Boys. Någon gång i tredje låten kom jag till insikt – de sjunger inte om mitt liv. Jag kan inte identifiera mig med något alls och det är så skönt och sunt.

Jag känner mig otroligt tråkig som säger så här, men det enda jag verkligen vill ha ut av resten av den här dagen är ett snabbt och tidigt insomnande. Dagen har varit både rolig och meningsfull och stimulerande, men nu vill jag inte mera. Jag lämnade huset före åtta i morse och återvände halv nio på kvällen. Med rätta är nöjd. Med rätta tackar jag för mig.

Vår middagsdejt var en fest och kvinnan mittemot mig strålande, vacker, klok och godhjärtad. Precis som när jag lärde känna henne för fyra år sedan på journalistutbildningen, på den tid då många saker var enklare än nu men få saker lika påtagliga. När hon såg mig första gången trodde hon att jag var en tillbakadragen och tystlåten person. Hon insåg väl någon gång att hon hade fel.

Hon är chef. Jag tror att jag tycker det är häftigare än hon gör själv. Och det är kanske bara sunt.

Jag känner mig otroligt tråkig som säger så här, men det enda jag verkligen vill ha ut av resten av den här dagen är ett snabbt och tidigt insomnande. Dagen har varit både rolig och meningsfull och stimulerande, men nu vill jag inte mera. Jag lämnade huset före åtta i morse och återvände halv nio på kvällen. Med rätta är nöjd. Med rätta tackar jag för mig.

Vår middagsdejt var en fest och kvinnan mittemot mig strålande, vacker, klok och godhjärtad. Precis som när jag lärde känna henne för fyra år sedan på journalistutbildningen, på den tid då många saker var enklare än nu men få saker lika påtagliga. När hon såg mig första gången trodde hon att jag var en tillbakadragen och tystlåten person. Hon insåg väl någon gång att hon hade fel.

Hon är chef. Jag tror att jag tycker det är häftigare än hon gör själv. Och det är kanske bara sunt.

De senaste fyrtio minutrarna har testat mitt tålamod. Men det blev nog seger för mig. Nu är vi äntligen på tåget på väg på dejt med en saknad vän. Vi är till och med på gott humör. Det hade jag inte trott för tjugo minuter sedan.

De senaste fyrtio minutrarna har testat mitt tålamod. Men det blev nog seger för mig. Nu är vi äntligen på tåget på väg på dejt med en saknad vän. Vi är till och med på gott humör. Det hade jag inte trott för tjugo minuter sedan.

Vi har den värsta natten på länge bakom oss och i svallvågorna av det blev dagens outfit föga upphetsande. Om man bortser från stövlarna som ger mig både lycka och skavsår.

Stövlar, blå jeansleggings, svart hålstickad (ja, jag kan sådana ord) tunika med kort ärm över en svart basklänning med lång ärm. Småsmutsigt hår som borde färgas.

Ett lillfinger på vift.

Jag brukar ganska ofta påstå att jag är gift med världens bästa man och jag menar det verkligen varje gång. Jag har träffat många bra män, men ingen som slår honom. Att den finaste av alla blev just min är så stort att jag baxnar. Det ska jag tänka på nästa gång han tar frimodiga pauser för text-tv eller canal plus när vi plockar och städar hemma.

 

Jag var nitton och ett halvt och hade bestämt mig för att inte titta åt en pojke före jag fyllde tjugo när den där unga mannen som just hade blivit god vän med min lillasyster kom hem till oss. Jag var vaken men hade pyjamas och min syster frågade om jag skulle komma och prata med Fredrik Kass i köket.

– Fredrik Kass? sa jag där jag satt på min säng i min pyjamas. Men jag har ju bara pyjamas på mig!

 

Mot bättre vetande (klockan var mycket och jag fungerar dåligt i sen timma) klädde jag på mig och gick till köket. Där satt han. Den där unga mannen som några år tidigare varit hjälpledare på mitt skriftskolläger och som jag ogillat så starkt och som inte heller älskat mig till döds precis. Nu satt han i vårt kök. Vi pratade den där novembernatten. Mest om stora och viktiga och intressanta saker trots att det här var vårt första möte (den där natten då han jagade mig och mina kompisar i skogen på skriftskollägret kan knappast klassas som människomöte). Och när han åkte hem till sig många timmar senare så hade det sagt klick. Jag visste inte då att han skulle ha finkläder den dag jag hade brudklänning eller att han skulle vara den första som fick se mitt förstfödda barn, men jag visste redan då att han var något alldeles speciellt och att jag tyckte om honom mera än vad som passade ihop med min handlingsplan när det kom till pojkvänner.