Det finns gränser för hur många bollar man kan ha i luften samtidigt. Jag har nu tappat några av dem. De rullar iväg längs marken och andra blir tvungna att springa efter dem. Jag är aldrig helt närvarande, alltid är tankarna på en annan plats, med andra människor, i ett annat ärende.

Så där kändes det mellan 10.28 och 12.52. Sedan landade jag. Jsg kom till en plats, till människor i ett ärende som krävde min fullständiga närvaro. Och då bara fanns den där.

Jag är i regel väldigt starkt för att människor lägger andra före sig själva. Helst ska det ske oftast men åtminstone ibland. Samtidigt är jag väldigt starkt för att människor ibland (inte oftast) lägger sig själva först. Om du inte kommer ihåg när du gjorde det senast är det ett problem. Om du inte kan tänka på det utan att känna skuld är det också ett problem.

Jag har träffat många människor som bär på en bitterhet som grundar sig på att de lagt sig själva sist för ofta. Det anses ädelt och gott stt uppoffra och tjäna – och visst är det så. Samtidigt tror jag att det är viktigt att våga kräva att få ha det bra.

Flera gånger har jag hört småbarnsföräldrar (i synnerhet mammor) som talar om hur mycket de ger och offrar. Det blir okej att säga saker som ”Jag har inte unnat mig något alls de sju senaste åren”.

Det är ju inte okej. Tycker jag. Och känner mig nästan lite egoistisk som tycker så. Och ändå inte.

För.

Jag vägrar leva ett liv nu som gör att jag är bitter om tio eller tjugofem år. Hellre är jag lite jobbig och krävande och mån om att kommunicera mina behov.

Jag och Kingis har bäddat ner oss i sängen och myser med Madicken på dvd.

Den filmen har så många nivåer. Jag ser saker klart nu som jag missade helt för tjugo år sedan. Det är ju skönt att märka att man växer och mognar som människa.

För några veckor sedan gjorde jag en intervju med självaste Malenami. Och efter det skrev jag en artikel. Att publicera artiklar på Malenas blogg gör gott åt egot. Sällan har någon av mina texter fått så kärleksfull respons. I och för sig inser jag ju nog att det är henne de älskar och inte mina formuleringar. Men om jag någon gång behöver lite bekräftelse så kan det räcka med det här.

För några veckor sedan gjorde jag en intervju med självaste Malenami. Och efter det skrev jag en artikel. Att publicera artiklar på Malenas blogg gör gott åt egot. Sällan har någon av mina texter fått så kärleksfull respons. I och för sig inser jag ju nog att det är henne de älskar och inte mina formuleringar. Men om jag någon gång behöver lite bekräftelse så kan det räcka med det här.

Jag tycker inte om att vara i lekpark. Min dotter är bara två år och det känns redan nu som om jag suttit på tillräckligt många sandlådekanter och gett fart i tillräckligt många gungor och assisterat vid tillräckligt många rutchkanor. Och jag är ju inte den enda. Väl?

Så idag på eftermiddagen samlades vi och typ sju andra kända och okända familjer i en och samma lekpark. Att sitta på kanter, ge fart och assistera är ju lite roligare om man inte är ensam om det. Jag kallar eftermiddagen angenäm och ser fram emot nästa parkträff.

Jag tycker inte om att vara i lekpark. Min dotter är bara två år och det känns redan nu som om jag suttit på tillräckligt många sandlådekanter och gett fart i tillräckligt många gungor och assisterat vid tillräckligt många rutchkanor. Och jag är ju inte den enda. Väl?

Så idag på eftermiddagen samlades vi och typ sju andra kända och okända familjer i en och samma lekpark. Att sitta på kanter, ge fart och assistera är ju lite roligare om man inte är ensam om det. Jag kallar eftermiddagen angenäm och ser fram emot nästa parkträff.

I den bok jag börjat läsa i dag säger berättarjaget så här om den kristna scoutgrupp han var med i som barn.

”Själva kyrkoluften andades en återhållsamhet som letade sig in i allt man gjorde. Det var som om pingisbollarna flög lite långsammare, hur hårt man än smashade, och att det satt en osynlig broms i själva atmosfären. Vad man än gjorde i kyrkan så blev det tråkigare än samma sak någon annanstans.”

Jag tänker tre saker:
1. Jag tycker väldigt mycket om den här boken (sagt efter femtio lästa sidor).
2. Kyrkan skulle kanske må bra av mindre återhållsamhet, men många sammanhang av mera.
3. Jag har hittat ett rum i kyrkan som inte håller mig tillbaka, som inte är tråkigt. Men jag vet inte om det beror primärt på min kyrka eller på min person som vägrar bli återhållen.

Boken heter Radhusdisco och är skriven av Morgan Larsson.

Alla de gravar som hör till mig är för långt borta. Eller så är det jag som är för långt borta. Jag kan inte kämpa med ljuslågor i vinden i år, inte fälla tårar i det kalla gräset.

Men jag kan minnas, tacka och hoppas och tro på ett återseende.

Det här stentrollet har faktiskt med saken att göra. Det här stentrollet gjorde jag åt min morfar när jag var fyra år gammal. Många andra minnen har slängts bort mellan några av de sju hem jag bebott sedan jag flyttade hemifrån, men trollet finns kvar. Trollet till viktiga morfar som verkligen var en del av vår vardag.

Jag sörjer att jag inte fick känna moffa som vuxen, att jag inte hann diskutera de största frågorna med honom, att han inte fick se mig gå i hans fotspår som både journalist och lärare, att han inte fick träffa Fredrik, att han inte fick träffa Ingrid, att jag inte med mitt vuxna perspektiv fick säga hur betydelsefull han var för mig, för oss.

Men jag kan minnas, tacka och hoppas och tro på ett återseende.

Mina värsta farhågor besannas tydligen inte. Min frågestund har redan fått flera än fyra frågor. Dessutom är frågorna intressanta och intelligenta. Jag är imponerad!