Min allra största dröm är att jag ska få hitta min plats och verkligen känna att jag har gjort det. Min tro är att alla har en uppgift, att vi är placerade på ett visst ställe, med vissa gåvor och vissa människor för att fylla en viss funktion. Jag tror vi kan välja många olika vägar och att de flesta av dem kan bli bra, men jag tror att det finns en A-plan. Och min största dröm är att hitta den där A-planen och uppfylla den.

Jag drömmer om att se människor i min omgivning bli helare och friare. Jag drömmer om att få fortsätta vara så lycklig som jag är nu. Jag drömmer om att någon gång igen kunna gå på kvällspromenader med Fredrik klockan halv tio en tisdag. Jag drömmer om att få se Ingrid växa upp och bli hela den kvinna hon har potential att bli. Jag drömmer om att kunna tala finska nästan som en infödd. Jag drömmer om hela nätter men måste erkänna att den drömmen krymper i desperation hela tiden eftersom det går åt rätt håll och eftersom jag har märkt att man klarar det mesta förvånansvärt bra också utan att sova. Jag drömmer om att någon gång få no närmare mina systrar. Jag drömmer om ett gästrum, det kan hända att det är den innerligaste drömmen av de konkreta. Jag drömmer om att någon gång få skriva och ge ut en bok. Jag drömmer om att leva närmare Gud och se mera av vem han är. Jag drömmer om att bli världens bästa lärare och blir mera och mera medveten om vad jag måste jobba med för att nå det målet. Jag drömmer samtidigt om spännande journalistiska utmaningar, kanske lite för att det är sexigare med media än med skolvärld men allra mest för att jag får göra mycket av det som jag tycker allra bäst om när jag får vara journalist.   Jag drömmer om att kunna springa tio kilometer, förresten drömmer jag först om att kunna springa fem. Jag drömmer om att unna ännu flera ännu mera. Jag drömmer om att bli en lite större människa som är lite mera kärleksfull och nådig och lite mera ödmjuk. Jag drömmer om att bli bättre på att tro, hoppas och älska. Det är kanske just dessa tre som livet egentligen handlar om.

Min allra största dröm är att jag ska få hitta min plats och verkligen känna att jag har gjort det. Min tro är att alla har en uppgift, att vi är placerade på ett visst ställe, med vissa gåvor och vissa människor för att fylla en viss funktion. Jag tror vi kan välja många olika vägar och att de flesta av dem kan bli bra, men jag tror att det finns en A-plan. Och min största dröm är att hitta den där A-planen och uppfylla den.

Jag drömmer om att se människor i min omgivning bli helare och friare. Jag drömmer om att få fortsätta vara så lycklig som jag är nu. Jag drömmer om att någon gång igen kunna gå på kvällspromenader med Fredrik klockan halv tio en tisdag. Jag drömmer om att få se Ingrid växa upp och bli hela den kvinna hon har potential att bli. Jag drömmer om att kunna tala finska nästan som en infödd. Jag drömmer om hela nätter men måste erkänna att den drömmen krymper i desperation hela tiden eftersom det går åt rätt håll och eftersom jag har märkt att man klarar det mesta förvånansvärt bra också utan att sova. Jag drömmer om att någon gång få no närmare mina systrar. Jag drömmer om ett gästrum, det kan hända att det är den innerligaste drömmen av de konkreta. Jag drömmer om att någon gång få skriva och ge ut en bok. Jag drömmer om att leva närmare Gud och se mera av vem han är. Jag drömmer om att bli världens bästa lärare och blir mera och mera medveten om vad jag måste jobba med för att nå det målet. Jag drömmer samtidigt om spännande journalistiska utmaningar, kanske lite för att det är sexigare med media än med skolvärld men allra mest för att jag får göra mycket av det som jag tycker allra bäst om när jag får vara journalist.   Jag drömmer om att kunna springa tio kilometer, förresten drömmer jag först om att kunna springa fem. Jag drömmer om att unna ännu flera ännu mera. Jag drömmer om att bli en lite större människa som är lite mera kärleksfull och nådig och lite mera ödmjuk. Jag drömmer om att bli bättre på att tro, hoppas och älska. Det är kanske just dessa tre som livet egentligen handlar om.

Jag hade tänkt småsåga en bok i dag. Det var jag säker på ännu i natt när jag närmade mig slutet. Jag hade tänkt säga att den var lite för självklar och förutsägbar, samtidigt som jag inte riktigt kunde känna igen mig själv och ta till mig. Jag hade tänkt säga något om hur otroligt irriterad jag kan bli på böcker som säger saker om mig själv som känns både destruktiva och osanna.

Och allt det där är fortfarande sant. Men boken slutade med en rörande berättelse som slipar mina vassa hörn.

Författaren berättar om sina besök hos sin 90-åriga mamma, om hur han numera är den som tar hand om henne. Och han ser tillbaka.

”She was not a perfect mother. But she loved, and did her best. Those two qualities elevate ordinary mothers to superhuman status, which is why children scrawl the same words on mothers' day cards the world over. I am no exception to this rule and before I leave her I always go through the same routine: 'You're the best mother in the world – did you know that?' And a smile comes to her lips, and she says, 'Who says so?' And I reply… 'Oh, everybody knows it.'

Så ska man tala till virriga 90-åriga mödrar som älskat och gjort sitt bästa.

Allt är förlåtet.

Jag hade tänkt småsåga en bok i dag. Det var jag säker på ännu i natt när jag närmade mig slutet. Jag hade tänkt säga att den var lite för självklar och förutsägbar, samtidigt som jag inte riktigt kunde känna igen mig själv och ta till mig. Jag hade tänkt säga något om hur otroligt irriterad jag kan bli på böcker som säger saker om mig själv som känns både destruktiva och osanna.

Och allt det där är fortfarande sant. Men boken slutade med en rörande berättelse som slipar mina vassa hörn.

Författaren berättar om sina besök hos sin 90-åriga mamma, om hur han numera är den som tar hand om henne. Och han ser tillbaka.

”She was not a perfect mother. But she loved, and did her best. Those two qualities elevate ordinary mothers to superhuman status, which is why children scrawl the same words on mothers' day cards the world over. I am no exception to this rule and before I leave her I always go through the same routine: 'You're the best mother in the world – did you know that?' And a smile comes to her lips, and she says, 'Who says so?' And I reply… 'Oh, everybody knows it.'

Så ska man tala till virriga 90-åriga mödrar som älskat och gjort sitt bästa.

Allt är förlåtet.

Min goda vän i torsdags:
– Alltså skämtar du på bloggen om ditt springande? Springer du faktiskt bara lite på två kilometer?
– Jo.

Min goda mor i fredags:
– Springer du faktiskt nästan tre kilometer? Det är ju jättelångt!
– Jo!

(Här hade jag tänkt skriva att jag i dag slog nytt rekord och sprang över tre kilometer. Men det blev inte så. Jag skyller på snömängden.)

Det kan hända att det bästa med årets idol-final var det som hände när den väl var över. Vi hade en efterfest då vi spelade upp favoriter från den gångna säsongen. Det blev mycket Geir och en hel del dans i lilla soffan.

 

 

Jag står för att jag gör sådant. Dansar i soffan. Men jag röjer inte mina meddansares identiteter.

 

 

Säkert går det att känna igen dem om man råkar känna dem. Men då är man säkert också medveten om deras dansanta läggning.

 

 

Sedan tog vi det till nästa nivå och plötsligt lekte vi lågstadiedisco på 90-talet. Jag körde min favoritfrisyr från den ljuva tiden.

 

 

Blicken ska vara förlägen, ivrig, återhållen, förvirrad och obekväm på samma gång. Jag lyckas ganska bra.

 

Min frisyr fick orimligt god feedback och jag funderar starkt på att köra den någon gång i verkligheten också.

 

Det är typ nu ni ska avråda mig.

Det kan hända att det bästa med årets idol-final var det som hände när den väl var över. Vi hade en efterfest då vi spelade upp favoriter från den gångna säsongen. Det blev mycket Geir och en hel del dans i lilla soffan.

 

 

Jag står för att jag gör sådant. Dansar i soffan. Men jag röjer inte mina meddansares identiteter.

 

 

Säkert går det att känna igen dem om man råkar känna dem. Men då är man säkert också medveten om deras dansanta läggning.

 

 

Sedan tog vi det till nästa nivå och plötsligt lekte vi lågstadiedisco på 90-talet. Jag körde min favoritfrisyr från den ljuva tiden.

 

 

Blicken ska vara förlägen, ivrig, återhållen, förvirrad och obekväm på samma gång. Jag lyckas ganska bra.

 

Min frisyr fick orimligt god feedback och jag funderar starkt på att köra den någon gång i verkligheten också.

 

Det är typ nu ni ska avråda mig.

I nuläget har jag ingen aning om vem jag håller på i Idol. I början av kvällen höll jag hårt på Minnah eftersom hon kändes som en under-dog. Men nu håller åtminstone sex av våra sju gäster (känga till Fernströms, hur många var ni?) hårt på Minnah och jag har ändrat mig lite. Jag håller alltid på den som ligger under. Förutom förra året. Och året före det.

I nuläget har jag ingen aning om vem jag håller på i Idol. I början av kvällen höll jag hårt på Minnah eftersom hon kändes som en under-dog. Men nu håller åtminstone sex av våra sju gäster (känga till Fernströms, hur många var ni?) hårt på Minnah och jag har ändrat mig lite. Jag håller alltid på den som ligger under. Förutom förra året. Och året före det.

Åh, vad jag hade hoppats att Ingrid skulle kunna mera före hon började kräva att få göra allt själv! Här händer det missöden mest jämt. Eller så är det jag som är trött. Men knappast nu bara.