I dag kom vi på att åka till hop lop med två pappor och deras sammanlagda fem barn. Det var ett bra förslag, tyckte vi och alla andra barnfamiljer i landet. Vi höll fast vid den ståndpunkten även om det såg kaotiskt ut till dn början.

Jag fick en konstig känsla där på hoplop. Vår dotter var i princip självgående på området för små barn under två timmar. Jag och papporna satt vid ett bord och hade halv- och heldjupa nästan helt ostörda samtal. Är det så här det är att ha stora barn??

De dåliga nyheterna: det har regnat i dag.
De goda nyheterna: det har varit plusgrader (plusgrad) i dag så jag har shorts och leker vår.

Ett litet citat ur Oates-boken som just nu är nästan det enda jag vill:

”för detta är mysteriet i Betsey Rampikes liv: en liten bägare flödar väldigt lätt över.”

På gott och på ont. Det kan jag tänka på halva dagen.

Alla människor jag känner (eller ens träffat, sett och hört om) har befolkat mina drömmar i natt. En så intensiv natt ger knappast vila värd namnet. Men spännande har det ju varit.

Alla människor jag känner (eller ens träffat, sett och hört om) har befolkat mina drömmar i natt. En så intensiv natt ger knappast vila värd namnet. Men spännande har det ju varit.

Några konstateranden så här lördagen efter trettondagen:
– Niklas Strömstedt är fin
– Stjärnorna på slottet är ett välgjort och på många sätt bra tv-program
– sällan får man så mycket för pengarna som när man köper pop corn
– syster Emma borde vara hos oss nu och se nyaste avsnittet av Hipp hipp med Fredrik, jag känner att jag inte riktigt räcker till som sällskap

Jag har flera gånger hört människor säga att man inte får klaga för att man har barn eftersom man minsann har valt det själv. Jag har flera gånger stannat upp lite när jag hört det där. Jag förstår liksom inte riktigt resonemanget.

Betyder det att man inte får klaga på den kalla vintern i Finland eftersom man valt att bo här? Eller på att det är tungt på jobbet eftersom man valt det själv? Eller på att det är för mycket på gång eftersom man själv valt hur man fyller kalendern?

Egentligen tycker jag att svaret i någon mån är ja. Men resonemanget för klagandet-på-barn-klagandet håller inte om man i samma eller nästa andetag själv klagar på något självvalt.

Människan är oerhört intresserad av sig själv. Det är knappast något nytt men i dagens värld finns det ännu flera bevis på detta än förr. Sällan gillar så många en statusuppdatering på facebook som när gillandet efterföljs av någon slags kommentar om den som gillat. Ni vet vad jag menar.

‘Gilla min status och jag säger hur snygg du är.’
‘Gilla min status och jag berättar mitt första minne av dig.’
‘Gilla min status och jag beskriver dig med ett ord som börjar på din bokstav.’
‘Gilla min status och jag säger vilken årets… du är.’

Vet vi inte själva vem vi är? Eller är det så viktigt att veta vem andra tycker att vi är?