Efter ett dygn på lov kallar Ingrid mig moster Maj. Vare sig jag vill eller inte.

Det är faktiskt tredje året i rad som vi firar sportlov i den här staden med de här människorna. För två år sedan var Ingrid liten och jag mörk.

För ett år sedan var Ingrid större och jag ljusare.

För att vara semesterparadis erbjuder vårt tillfälliga hem ganska lite semesteraktighet. När vi är på besök bor här nämligen fyra flickor under fyra år och det är väldigt intensivt. Underbart, förstås. Annars skulle vi ju inte komma hit. Men också intensivt.

I skrivande stund får vi lite vila, jag och min Inks. Två av fyra flickor är nämligen på middag i bykyrkan med sina föräldrar. Den yngsta och mest harmoniska sover på övervåningen och Ingrid njuter av att få leka en liten stund på sitt eget sätt; ensamt. Också jag njuter av att få leka lite på mitt eget sätt; bloggigt. Jag läser nästan alla bloggar som finns och tänker både mycket och litet på samma gång. På ett skönt sätt.

I skrivande stund firar jag det mest välförtjänta sportlovet i mannaminne. Jag jobbade som ett djur förra veckan (också) och den vecka som börjar med nu innehåller egentligen inga måsten alls.

Jag och min enfödda dotter har flytt till den semesterort som alltid levererar; det ställe där vi hängt så ofta vi bara kunnat sedan Ingrid kom till. Det enda molnet på min himmel stavas saknad-av-min-bästa-vän-och-största-kärlek. Vi kommer i veckan att slå rekord i tid ifrån varandra. Och det känns fint att det känns trist.

Egentligen tycker jag om bloggvärlden. Men. Jag tycker det finns så mycket yta och halv eller hel falskhet i den att jag ibland blir så trött. Och jag ser det hos mig själv också och då blir jag uppriktigt ledsen och vill bara sluta vara en del av den.

Det fenomen som för stunden irriterar mig allra mest: att människor anklagar vissa bloggare för att inte skildra verkligheten utan försköna den. Och att samma människor sedan ”skildrar verkligheten” genom att lägga ut en bild på sig själva i mjukisbyxor och kalla sig sunkig. En bild där de själva ser snyggare ut än 98 % av sina bloggläsare. Igen: jag ser det också hos mig själv (så till den grad att jag här höll på att skriva något om att JAG förstås inte är snyggare än så många procent av mina läsare). Usch för mig. Ja, usch.

Jag är väldigt genomtänkt. Jag förstår mig själv och mina handlingar, jag kan motivera dem. På gott och ont, har jag insett. Länge trodde jag att det var bara på gott, men så sa en god vän en gång att det finns många lager av självanalys kring mitt innersta och då insåg jag lite mera.

Vare sig det är på gott eller ont så är det. Jag vet vad jag håller på med. Och därför blir det väldigt svårt när jag ibland agerar mot mig själv. Det stör mig, det lämnar mig inte.

Den här dagen började på nästan sämsta tänkbara sätt och fortsatte sedan ganska dåligt. Jag var trots det på nästan strålande humör hela dagen och kände mig lite stolt över det. Jag tycker det är under min värdighet att låta irriterande omständigheter påverka mitt humör på ett negativt sätt.

Men visst hoppas jag på en bättre start imorgon. Och en mindre dålig fortsättning. Det ser väl sådär halvlovande ut. Jag har nytvättat hår som lär krusa sig i natt, vilket bäddar för tidig väckning vilket i sin tur inte ger någon drömstart. Dessutom har jag ett mycket märkligt uppdrag på eftermiddagen.

Och som på beställning kom delar av Helsingfors-familjen på besök. Det behövdes ovanligt mycket just i kväll när den ursprungliga familjen saknades så mycket. Nu satt de i soffan och var ren kärlek. Profetstorebrodern. Pansarvagnsstorebrodern. Och kvinnan som är min bästa vän.

Att som äldsta syster i en systerskara på fyra plötsligt få storebröder någon gång efter tjugofem är stort. Sådana där som bråkar med en ibland och som ibland visar stolthet. Sådana där som man vet att alltid står bakom en om något annat barn är elak i parken.

De är guld. Hon är guld. För att inte tala om vad han som är min första och bästa är.

Jag gråter mera än nästan alla jag känner och jag brukar stå för mina tårar. Men helst fäller jag dem i hemmets trygga vrå och i närheten av människor som tycker om mig. Jag brukar kunna välja när jag gråter. Men i dag gick det inte att välja bort tårarna. I dag var det nämligen vändagskaffe på dagis.

Längst fram i kören av sjungande barn stod min egen dotter och deltog för första gången i organiserat sånguppträdande. Hon brukar undvika sådant med bestämdhet. I dag både sjöng och dansade hon (nästan den enda som dansade faktiskt), märkbart stolt. Den finaste lilla sångaren var min.

Men det var inte därför jag grät.

Jag grät för att jag var med där. Nästan alla andra barn hade mor- eller farföräldrar på plats men Ingrid hade ”bara” oss. Hennes mor- och farföräldrar bor lite väl långt borta för att det ska vara rimligt att bjuda dem på vändagsfester som tar en dryg halvtimme. Jag grät ju inte för att de inte var med på festen i dag, jag grät för vad det symboliserar. Jag grät för att min egen mamma bor så långt borta och för att Fredrik är lika rotlös som jag på den ort vi ändå kallar hemma.

Vi vill bo här. Vi har valt det mycket medvetet och mycket genomtänkt och mycket helhjärtat. Men det har sitt pris. Och ibland påminns man om det.

– Jag kommer inte ens ihåg när jag var riktigt glad sist.

Så sa småbarnspappan med två barn under två år.

Och jag förstod lite vad han menade, men den tanken var ju förbjuden.

Det här hände för ett och ett halvt år sedan och då förstod jag vad han menade. När jag själv var mamma till en ettåring som en gång varit frisk i två veckor och som sov sämre än sämst. När jag hade varit hemma ett par månader med ett barn som krävde mera sysselsättning och program än jag egentligen ville erbjuda. Jag förstod vad han menade, men jag skulle knappast ha sagt det högt. Redan tanken var för jobbig. Att dessutom stå för tanken!!! Nej. Omöjligt.

Men nu. Nu känns det inte så där mera. Varken för mig eller för pappan till de charmiga två. Nu vet vi när vi var riktigt glada sist. Livet och vardagen är skonsammare igen och sliter mindre på vår livsglädje.

Jag köper inte att små barn är små problem och stora barn stora problem. Jag köper inte att babytiden alltid är rosaskimrande och underbar och väldoftande. Det är svårt att köpa sådant när man minns känslan av att inte minnas sin senaste stund av ren glädje.