I samband med vår senaste flytt hittade vi ett kuvert med våra bästa vänners namn på. I kuvertet låg ett tackkort från vårt bröllop drygt sex år tidigare. Usch för oss. De har ramat in bilden nu och har den på hedersplats i deras hem. Usch för oss.

Jag var faktiskt här i Umeå för ungefär tre år sedan också, insåg jag just.

Då var min äldsta systerdotter det bästa barn som någonsin funnits. Den människa som sedan kom att äventyra hennes plats på tronen låg i min mage och växte till sig.

När jag ser min lillasyster tänker jag att hon verkligen är oförskämt snygg för att ha fött tre barn på lika många/få år. Och ännu mera: hon är verkligen oförskämt snygg för att ha tagit hand om tre barn födda på lika många/få år. Graviditet och förlossning sliter ju ändå på en människa under en relativt kort tid, även om slitningen kan vara grov. Men att varje dag möta en vardag som sätter nerver, tålamod, planerings- och organisationsförmåga på prov – det är slitage på längre och mindre bestämd tid. Jag beundrar den kvinnan.

För att med ett enkelt exempel belysa hennes suveränitet kan jag berätta om hur vi åt middag i fredags, hon och jag och min älskade svåger. Medan vi smaskar på lamminnerfilén säger hon i en bisats att hon lagat en efterrätt till kvällen. Och jag och svågern tittar på varandra och sedan på henne och frågar:

– När då?

Vi var ju i köket hela tiden. Hur kunde vi inte märka? Hur snabb kan en människa vara? Hur obemärkt och smidigt kan en människa arbeta?

Jag beundrar den kvinnan.

Det ligger en körsbärstomat i en blöja i köket. Livet med barn är bara makalöst.

När jag och mina systrar sjunger i stämmor bara älskar jag dem och oss. Vi sjunger halvbra och samma sånger som vi sjöng i stämmor när det begav sig för tio år sedan och drygt. We shall never die, Kom advent och Kumbaja är säkra som sten. Det är ljuvligt att få dela historia med någon.

I dag stötte jag på ett butiksbiträde som gav bättre service än någon människa av 2011 vill ha.
– Vi hinner inte med det här. Snälla människa, kan du sköta ditt jobb lite sämre? ville jag säga.
Men jag sa förstås ingenting. Efter tio minuter i kö suckade jag ljudligt och bytte sedan halvdemonstrativt kassa. Och fick betjäning ännu senare.

Det förtjänade jag.

Jag undrar vad som händer när de långsamma butiksbiträdena tar slut. Det känns som om vi behöver dessa bromsklossar även om de är irriterande.

Det är onekligen ett fascinerande faktum att min systerdotter som inte fyllt ens fyra månader sover helare och längre och stabilare nätter än min dotter som är drygt två och ett halvt. Och då inte månader. Tillika är det ett underbart faktum. Att hon sover som en prins påverkar ju ingalunda min dotters (eller någon annans) sömn negativt.

”När allvaret sätter in minns man något som man lätt glömmer när allt rullar på. Det må vara smärtsamt, det må vara rannsakande, men det är som att komma hem. Vi vet att vi är ämnade för något mer, ämnade för något större. Det lättvindiga, det roliga, allt det där man kan unna sig, det som sätter guldkant på tillvaron, har nog plats i våra liv men hem leder det inte.”

Bland annat därför älskar jag Tomas Sjödin

Att den svenska bokrean startar när vi har sportlov är väldigt trevligt. Brukar jag tycka tills jag ska bära hem fynden. Och tills jag ska hitta rum för dem i de redan överbelastade bokhyllorna. Men att låta bli är inte ens ett alternativ.

Ibland känner jag så starkt att världen inte är till för människor, att vi har skapat en värld som nästan ingen av oss klarar av att finnas i. Och att jag själv har ganska liten orsak att känna mig främmande och att det följaktligen finns ganska många människor som lider betydligt mera än jag av främlingskapet.

Och att jag lider och borde lida av att det är så.

Jag är nöjd. Jag har lätt för att trivas och lätt för att anpassa mig, lätt för att fokusera på det positiva och vara nöjd. Det innebär kanske att jag strävar lite mindre än många andra och att jag är lite mera här och nu än de flesta andra. Ändå ser jag min nöjdhet som något positivt. Men världen gör ju inte det.

I den här världen hinner man nätt och jämt snudda med tån vid ett trappsteg innan man ska försöka nå nästa. Man ska fatta livsavgörande beslut med målet att göra framsteg, växa, klättra. Karriär är viktigt. Man får inte fastna. Man måste vidare. Man ska vara hungrig. Man ska hela tiden gapa efter lite mera. Man ska vara rastlös och rotlös och på ständig jakt. Man ska inte vara nöjd.

Aldrig någonsin nöjd.

Jag vet inte  vad du tycker men jag tycker att världen är konstig. När fick ordet nöjd en negativ klang och betydelse?