Folk blir ofta(st) förvånade när de får veta att jag är prästfru och kristen. Nästan som om jag inte skulle motsvara deras bild av hur en sådan ska vara och se ut. Och jag tar det som en komplimang.

Och jag skäms lite för att jag tar det som en komplimang.

Varför är jag stolt över att inte motsvara folks bild av hur en människa med min tro ska vara och se ut? Beror det på att folk har felaktiga fördömande fördomar? Eller beror det på att jag inte är lika fri från världens krav som jag tror att min tro kallar mig att vara?

Det är en knepig balansgång. Varje gång jag står inför en ny konfirmandgrupp står jag inför samma fråga. Vill jag vara den jag brukar vara, prästfrun som har likadana shorts som konfirmandflickorna (men några storlekar större)? Som känns bekant och som är lätt att ta kontakt med? Eller vill jag vara den jag kanske borde vara, prästfrun som med hela sitt sätt att vara och se ut visar att shorts inte spelar någon roll och att världens värderingar oftast är åt skogen?

Det är en knepig fråga. En av de frågor som stör mig mest just nu och som intresserar mig mest. Jag återkommer när den här dagen kommit lite längre.

Jag tillsammans med några av de konfirmandflickor som sommaren 2009 fick träffa en lättillgänglig prästfru i jeansshorts från H&M.

I dag har varit en lördag som starkt påminner starkt om de lördagar vi hade innan vi fick barn. Jag vaknade av mig själv tio före nio och kände för första morgonen på länge något annat än en enorm längtan efter mera sömn. Vi åt morgonmål strax före tio efter en timme med böcker och tidningar i sängen. Vi åt lunch någon gång vid ett och sedan dess har vi egentligen bara existerat och ätit chips.

Den där tiden i Ingrids liv när det måste hända saker för att hon skulle vara tillfreds är tydligen över (och med hända saker menar jag tyvärr saker som inbegriper utomhusvistelser).  Jag har läst alla bloggar. Fredrik har sett alla fotbollsmatcher. Ingrid har lekt alla lekar. Ibland har hon kommit och kramat oss hejdå på väg till en viktig picknick eller sagt att en docka vill vara hos mormor (= hos mig). Hon är kung på att sysselsätta sig själv och det gör inte så mycket att det ser ut så här i vårt nystädade sovrum.

Vilken otroligt lyxig lördag. Och även om min ursprungliga a-plan var att vi skulle ha ett barn till när Ingrid var två och ett halvt så måste jag erkänna att jag njuter ganska ordentligt av det vi har nu. En lördag som påminner starkt om de lördagar vi hade innan vi fick barn.

Vi går in i misstider. Skönhetsmisstider. Jag såg skymten av en kvällstidningsbilaga som påminde mig och jag såg en annan skymt på mtv3:s hemsidor. Den skymten lånar jag och delar med mig av.

Jag skulle aldrig någonsin utsätta mig själv för det här. Det finns något så jobbigt och onaturligt med att gå omkring i bikini och högklackat. Den självdistans som något sådant skulle kräva av mig finns inte. Och jag blir lite rädd när jag tänker att det knappast är självdistans som driver de kvinnor som faktiskt gör det.

Dessutom är det säkert jättekallt. Det är ju vinter.

Samtidigt är det lätt att säga aldrig när man väger femton kilo för mycket för att det ens skulle bli aktuellt. Men det gör mig så ont när centimetrar och kilogram finns listade intill krampaktiga leenden. Det är så få av oss som kan leva upp till det. Och tyvärr så få av oss som har självdistans nog att bara acceptera det faktumet.

Jag nästan hoppas att ingen har besökt min blogg i dag. Den har bytt utseende sjutton gånger och ingen gång har den sett fördelaktig ut. Att jag har läst media på universitetsnivå och hanterar den nya bloggen så här dåligt är under alla kritik och väldigt pinsamt.

Jag hann bli lite rädd mitt i den lyckliga kvällen när jag såg ett brev från studiestödsnämnden. Eftersom jag avklarat mina studier för ett och ett halvt år sedan känns det onekligen märkligt att kela fortfarande har makt över mig. Jag trodde faktiskt i några minuter att jag i år igen skulle få återbetala ett fyrsiffrigt belopp.

Efter en lång dag på jobbet fick jag komma hem till en nystädad lägenhet. Det kallar jag överraskning. Och så kan jag ju återigen konstatera att Fredrik fortfarande är ohotad i tävlingen om titeln världens bästa man. Han älskar mig.

En vän till en syster har en baby som ropar på kvällarna och sover dåligt på nätterna. Jag lider med henne och jag minns precis. Jag minns hur andra sa att det går över och att jag bara ville veta när. Jag trodde att jag skulle orka allt om jag bara fick veta när jag skulle slippa orka. Men jag trodde fel. Om någon skulle ha sagt att nattsömnen skulle bli stabil först efter att Ingrid blev två år och fyra månader skulle jag nogha orkat ganska dåligt.

Sedan i kväll klockan sex finns det inte en enda jobbrelaterad text för mig att läsa. Så har det inte varit sedan mitten av december. Fatta. Sedan mitten av december.

Den här stunden kommer inte heller att vara länge, högst till klockan tre i morgon. Och även om jag njuter av det nu så blir det roligt med mera text. Det är ju en del av det jobb jag klassar som bäst i världen.

Tjugo före sex kom vi överens om att ligga och vila en kvart var i sängen. Bara för att vi är lite trötta och för att det är så sjukt skönt. Fem före sex blev det min tur. Och där låg jag sedan i en timme och läste och var mera avslappnad än på flera dagar. Jag tycker om mitt avslappnade jag.

Sedan blev huset invaderat av goda vänner. Jag bakade scones och fixade förgräddade bullar (världens bästa grej). Min bästis klippte fyra män medan vi andra tittade på och underhöll med berättelser och seriösa samtal. Och jag tänkte: hur kan jag få ha det så bra att just de här människorna vill sitta i just mitt vardagsrum?

Lycka en onsdag.