Vilken grym fråga! Det är som att be mig välja ut min favoritglass. Eller som att be en mor välja ut sitt favoritbarn.

Jag läser  inte lika mycket som jag skulle vilja läsa. Det blir ungefär tio böcker i månaden och jag har insett att en heltidsarbetande småbarnsmamma med enormt socialt behov kanske inte klarar så mycket mera än så.

Jag tycker om det mesta av det jag läser eftersom jag anser att min tid och energi är för värdefull för dåliga böcker. Och att plocka ut en favoritbok känns svårt, nästan omöjligt.

Men den vuxenbok jag läst flest gånger är nog John Ortbergs Livet jag längtar efter och det säger väl något. Jag har faktiskt tyckt om varenda en av Ortbergs böcker hittills. Inte heller Joyce Carol Oates, Thomas Sjödin eller Jonas Gardell verkar besitta förmågan att göra mig besviken.

Just nu läser jag Philip Teirs relativt nya novellsamling. Också den gör mig gott och glad.

Och så valde jag det senaste fotografi som någon annan tagit på mig. Det som Fredrik tog idag när vi vecklade ut julgranen och klädde den. Det som är sådär härligt suddigt. Och det som blev alldeles för stort i det här inlägget.

Det har varit en nästan magisk kväll. Det syns kanske inte i all suddighet, men så var det. Såhär borde kvällar i adventstid vara. Såhär är bara några få av mina kvällar i adventstid.

Jag är för tillfället helt uppslukad av en bok som stör och provocerar och roar och väcker mig. Återkommer snart. Kanske med citat som inte riktigt tål dagsljus.

I studentskrivningstider är det här världens lättaste fråga: då är abiturienternas texter de i särklass viktigaste sakerna i mitt hem (om jag mot förmodan vågar ta dem dit) och i mitt liv. Jag skulle hellre tappa bort vilken annan sak som helst än förlora en av de där texterna. Så fäst är jag vid studentexamenstexter. Eller abiturienter. Eller mitt jobb.

Sådär utöver elevtexter finns det ganska få favoritsaker. Och det är alltså tunt med sådant såhär i advent. Jag är både lite stolt och mycket skamsen över det faktum att jag inte är speciellt fäst vid saker. Men om jag måste pressa fram ett svar på frågan så är det nog min telefon som ju egentligen aldrig borde kallas telefon för att den är så mycket mera än så. I två år har den hängt med nu och levererat stordåd varje dag. Aldrig någonsin har jag varit besviken på den. Varje dag har jag använt den. Massor.

Och när jag nu snart köper den fri genom att för tjugofjärde och sista gången betala månadsavgiften på 20 euro växer den ännu mera i mina ögon.

I egenskap av papper-bloggare får jag ta emot en del spamkommentarer. Trist att vara tvungen att radera, men det sorgligaste är att just de här spamkommentarerna är de mest positiva. Det är bara spammare som säger att min blogg har förändrat deras sätt att se på världen, att min blogg är deras favoritblogg och att de är så djupt tacksamma för att jag delar med mig av mina tankar.

Det här kan tolkas som fiskande efter mera positiva kommentarer. Och det kan… tolkas som det, ja.

Enligt Yles valkompass ska jag rösta vänster i vårens val. Jag känner att jag kanske inte borde besvara politiska spörsmål efter halv elva. Eller att jag borde omvärdera min politiska grundidentitet. Eller att jag borde ta valmaskinsresultatet med minst en nya salt.