– Nej, snälla mamma, gå inte! Jag vill vara hos dig.

Så säger hon nästan aldrig när dagisdagen börjar, men idag sa hon så. Och det satt sin prägel på hela resten av dagen.

– Och mamma, så fort Saara kommer så måste du fara iväg för då vill jag vara ensam med henne!

Så säger hon nästan aldrig eftersom Saara aldrig tidigare agerat barnvakt, men idag sa hon så. Och det satt också sin prägel på hela resten av kvällen.

Och så finner jag mig plötsligt sittande i soffan. Gråtande. Som ett barn. Om man med som ett barn menar högljutt och hämningslöst. Jag vet inte ens om jag är glad eller ledsen. Antagligen både ock av enormt många olika orsaker. Det enda jag vet är att det sparkar igång någonting i mig, någonting som sovit en tid. Och jag vet att jag vill saker. Att jag önskar saker och drömmer om saker. Trots att jag senast idag höll min Fredrik i handen och tänkte att jag faktiskt har allt.

Därför grät jag. Som ett barn.

För ungefär ett och ett halvt år sedan gick jag på bokmässa i Göteborg för första och hittills enda gången i mitt liv. De där dagarna som jag bodde på hotell, socialiserade med kolleger både vid frukostbord och middagsbord och framförallt vandrade omkring mässan är kanske några av de lyckligaste i mitt liv. Och det känns inte ens sorgligt att säga det. Antagligen bidrog det faktum att jag fick sova hela nätter ganska mycket, det var jag inte van vid just då. Men mest var det nog mässan. Åh, mässan!

Jag skulle kunna ägna en dag åt att försöka beskriva hur magiskt och underbart och fantastiskt det var. Istället väljer jag att säga att ett av de mest spännande litteratursamtal jag fick bevittna hölls av Maria Sveland och Katarina Wennstam som diskuterade hur man kan bedriva samhällsdebatt med skönlitteratur. Jag kommer ihåg hur jag satt där i publiken och önskade att jag skulle våga läsa Wennstams spänningsromaner, men att jag ju är livrädd för sådana böcker.

Nu har jag vågat. Jag har läst alla tre. Jag har tyckt om alla tre. Jag rekommenderar alla tre. Och tydligen kommer en fjärde vilken dag som helst.

Det är bara att upprepa det som sagts förut: ibland är det fiktiva det som kommer allra närmast verkligheten.

Jag har också rynkor. Om du har.

Man kan med rätta fråga sig vem som betalat mig för att sluta blogga. Svaret är dock att ingen gjort en sådan transaktion men att min blogg lider av existentiell ångest. Den vet inte vad den vill med sig själv och dess ägare kommer inte riktigt heller ihåg.

Det är med andra ord precis som det alltid varit emellanåt. Men nu just pågår emellanåt onödigt länge. Och det blir inte precis lättare av det faktum att den här bloggen inte fungerat smärtfritt på lång, lång tid.

Hur gör ni andra när allt ni egentligen vill säga och skriva är helt fel i det här forumet?

Hälsningar från RG. Här är vi nu. Och vad vet vi? Jo, att resan tar sex timmar och inte fyra och en halv. Och att båten inte startat ännu.

Min dotter är tapprare än de tappraste. Hon hade hela 39,8 graders feber tidigt i eftermiddags och nu är hon plötsligt en hjälte som vi alla kan ta modell av i krissituationer. Eller så är det bara det att hon inte kan greppa hur det kommer att kännas när vi kommer fram mitt i natten och har sovit halvtaskigt på någon stol.

Igår klockan åtta på morgonen borde jag och Ingrid ha åkt med RG till Umeå. Därför hade vi stigit upp klockan sex. En söndag. Därför hade mina föräldrar stigit upp klockan sex. En söndag.

Efter en halvtimme på båten kom beskedet: båten avgår inte på grund av vinden. Så vi steg av båten, gick på gudstjänst i mormors kyrka och besökte sedan godgoda vänner i den stad som är min barndomsstad. I väntan på att kvällsbåten skulle gå. Den som det hette att garanterat skulle gå.

Och en timme före den båten ska avgå får vi beskedet att den inte går klockan åtta utan klockan 04.00. Och jag säger tack men nej tack jag reser ensam med en treåring. Som steg upp klockan sex i morse för att hinna med den där första båten.

Så nu sitter vi i Nykarleby och väntar på att mamma ska komma hem från tandläkaren så att vi kan äta köttsoppa. Och så hoppas hoppas hoppas vi att båten ska gå som planerat klockan åtta ikväll och att framför allt att den ska komma fram till Umeå som planerat klockan 23.30 lokaltid ännu senare ikväll. Och Ingrid är förkyld. Har glansiga ögon och varm panna och snyter sig med en vit A4 för att hon av någon märklig anledning föredrar det framför näsdukar och hushållspapper.

Och nu kom mamma hem igen.

Det allra mesta i vår vardag är numera löjligt enkelt och smidigt, sådär att man knappt kan kalla sig småbarnsförälder med gott samvete mera. Men. Just nu ligger jag på sängen och orkar absolut inte ta itu med det som fortfarande är någon slags kamp och som väl kommer att vara en kamp tills man ger upp någon gång när hon går i gymnasiet: läggdags. Att styra en pigg och lekglad individ mot kvällens vila. Tar så emot.

Är det bara jag som vissa dagar har det så bra att jag blir avundsjuk på mig själv?

(Här skulle det egentligen komma ett inlägg om hur bra den här lördagen har varit, men medan jag skrev riktigt kände jag hur jobbigt överglad jag lät till och med i mina egna öron så jag slutade skriva. Och tänkte bara att jag får ta denna goda dag till mitt hjärta och begrunda den.)

Jag kände ett behov av rejäl motvikt till min Pamela Anderson-roman och valde Mazzarella om Topelius. Balansen är återställd.