Jag har som sagt varit i första hand vän på sistone. Men den här helgen är jag i första hand mamma och i synnerhet mamma till ett barn med synnedsättning.

Inget har hänt. Vi lever tvärtom goda glada närverksdagar. Men ändå har jag gråtit typ fyra gånger idag. För att det trots allt det fina är som det är. Och för att jag skulle göra nästan vad som helst för att hon skulle få se som vi andra ser.

Vår pre-gråt selfie som vi skickade till Fredrik igår från tåget.