Jag hade ju min hemnyckel på vift någon månad i höstas. Det var inte roligt. Att vara fyrtio år gammal och inte ha fri tillgång till sitt eget hem… Nja. Jag är ju inte den mest organiserade till vardags heller, men till och med för mig var det där något slags bottennapp.

I julklapp av Fredrik fick jag en sådan där tag som jag kan lägga på nyckelknippan så att den piper när jag letar efter den. Den julklappen kom ju onekligen till en behövande.

Jag har inte lagt min tag på nyckelknippan. Fredrik frågade för någon vecka sedan om jag gjort det och jag svarade, nästan lite kaxigt, att jag inte gjort det ännu men att jag faktiskt har haft stenkoll på mina nycklar ända sedan jul.

Tills nu i veckan. När hemnyckeln plötsligt var försvunnen igen. En stor del av den här lördagen har präglats av oroligt letande efter nyckeln, bön för nyckeln samt löften om att tagga nyckeln direkt jag bara hittar dem.

Nu är hemnyckeln återfunnen (tack och hurra!) och det var faktiskt mycket mer ett barns fel än mitt fel att den alls var borta. Men… Nu vet jag inte alls var min tag är. Så nu tänker jag att jag helt enkelt får ha nyckelbandet runt halsen tills jag hittar min tag.

Och så tänker jag att det är fint och nådefullt att Fredrik tycker så mycket om mig.