Det var en gång en tid när bloggar var en grej. När andra än jag själv envisades med att blogga. När vi tog pixliga bilder med telefon eller var ambitiösa med systemkamera (galna tanke) och skrev texter om dagar och tankar.

Och på den tiden läste vi varandras bloggar och lärde känna varandra. Och vi läste Evas blogg och lärde känna henne.

Någon av dem har jag typ aldrig träffat i verkligheten, någon annan ibland och någon rätt ofta. Idag träffades vi alla. Vi dök djupt in i varandras liv. Vi pratade om svåra och viktiga saker och vi skrattade massor och grät ännu mer. Och vi satt i kyrkbänken bredvid varandra på Evas och Sindres begravning. Och vi lovade att komma på varandras begravningar sedan. Om förhoppningsvis jättelänge.

Den senaste tiden har lärt mig att också relationer som växer fram på nätet och bor mest där kan bli så starka att sorg och saknad är på riktigt. Den här dagen underströk det. I kvadrat och kubik.

Vilken oerhörd sorg det är att Eva inte längre finns. Vilken oerhörd glädje det är att de här andra fantastiska kvinnorna fortfarande gör det. Vi ska ta hand om varandra alla dagar vi får ha varandra.

Eva, du fattas oss.