Jag skulle säkert kunna paketera in det här i något hyfsat djupt och poetiskt, men här kommer det bara rakt upp och ner. Jag sprang Tjejmilen idag. På 54:46. Jag behöver knappast säga att det är nytt personligt livsrekord.

Vilken känsla. Är det så här det känns att ha mål som man inte redan på förhand vet att man kommer att nå och sedan nå dem? Till och med överträffa dem?

Kanske något jag kunde börja med.

Jag tackar inte nej till hurrarop och gratulationer.

För nästan tjugo år sedan åkte jag tåg mellan Åbo och Bennäs ungefär en gång i månaden. Först åkte jag i en riktning för att hälsa på Fredrik och senare i den andra riktningen för att hälsa på min barndomsfamilj.

För nästan tjugo år sedan var tågresor en annan sak än de är idag. Jag säger inte att de var bättre – vet inte ens om de var det. Men de var en annan sak.

Man kunde liksom göra tre saker. Sova. Läsa. Prata.

Jag valde nästan aldrig det första. Nästan alltid det andra. Och väldigt ofta det tredje. Jag lärde känna nya människor på tåg. Människor från en helt annan plats på jorden och människor från en helt annan plats i livet. Men de där fyra timmarna på tåg kunde vi föra långa och djupa samtal.

De senaste tre åren har jag åkt massor med tåg. Trots pandemitider har jag åkt massor med tåg. En enda gång blev det ett sådant där samtal som det så ofta blev förr.

En enda gång.

Jag säger inte att tågresor idag är sämre. Men nog är de väl tråkigare. Mer förutsägbara. Mer bara ytterligare en plats där vi vistas i våra egna världar med våra egna skärmar och hörlurar. Lite mindre närvarande och nåbara för varandra.

Och nog är de mindre vilsamma. Det var svårt att jobba på tåg för tjugo år sedan. Och även om jag förstås ser nyttan i att kunna delta i digitala möten under tågresan så ser jag också nyttan i att det fanns platser och stunder vikta för någon slags vila och något slags varande.

Idag har jag rest. Många timmar. Inte en enda främling har blivit en vän. Men jag har läst ut en bok och en halv ny och det finns stor nytta och ännu större glädje också i det.

Livet med tre riktigt hårda Liverpool-fans har onekligen sina sidor.

Jag hade somnat i hyfsat vettig tid igår på kvällen men väcktes strax före midnatt av att Fredrik och Ingrid tokvrålade av glädje när Liverpool gjorde det avgörande målet i absolut sista tänkbara spelminut.

Och sedan vaknade jag i arla morgonstund klockan halv sex av att Arvid (som inte får se sena kvällsmatcher före skoldag) steg upp för att se samma match.

Jag vet inte om det är rimligt att nattsömnen naggas i kanterna av en fotbollsmatch, men det är som det är. Och jag väljer de här tre alla dagar, vad som än må komma på köpet.