Idag startade vi hemifrån före halv åtta på morgonen och kom hem igen strax före halv tio på kvällen. Egentligen är det helt orimligt att lägga fjorton timmar på fotbollscup en söndag i mitten av september, men i verkligheten är det rätt fantastiskt.
Vad som än händer i livet så tror jag inte att jag kommer att ångra en enda timme jag sett honom och hans ljuvliga lag spela fotboll. Att få se honom göra det han tycker allra mest om tillsammans med dem han tycker allra mest om… Hur skulle jag kunna ångra?
Det är inte många gånger i mitt liv som jag har blivit väckt mitt i natten av att telefonen ringer. Men natten till i söndags blev jag det.
Kvart över fyra satt jag i bilen på väg till en av mina bästa platser i Vasa och där möttes jag av vakna vänner som egentligen är familj. En stund senare åkte de iväg medan jag blev kvar med deras sovande barn, min yngsta guddotter och hennes storebror. Jag var helt slut men kunde absolut inte sova. Har sällan känt mig så nära livet.
Och bara några timmar senare föddes en alldeles ny människa. Nine-eleven har för alltid också en helt annan och helt fantastisk innebörd.
Jag vet inte mycket om lillebror ännu, men jag vet att han har kommit till en sällsynt bra plats och jag vet att jag älskar honom. Det är en bra start. En jättebra start.
Det här är inte en liten bror men en liten syster för snart sex år sedan. Också då var jag sällsynt nära livet.
Man kan be om förlåtelse för att man stulit lördagsgodis av sin bror på många olika sätt. Till exempel kan man skriva så här om sig själv:
Man kan få förlåtelse på många olika sätt. Till exempel kan man få det här svaret:
De kan vara så dåliga med varandra ibland att jag nästan tappar tron på mänskligheten, men de kan också vara helt fantastiska med varandra. Helt fantastiska.
En stor del av den här sommaren kom att handla om 13.55. Det är FM-gränsen på 100 meter för 14-åriga flickor och det var den tid Ingrid började jaga redan i sin första tävling för säsongen.
Det gick inte. Hon gav allt. Hon gav allt igen. Det gick inte. Och så kom den där tävlingen då bästa kompisarna båda två klarade den gränsen och hon fortfarande inte gjorde det. Trots att hon gav allt.
Hon fortsatte ge allt. Det är en av mina bästa berättelser om friidrott.
Och så kom den där tävlingen som var den näst sista chansen att alls klara gränsen. Jag var där och hejade hjärtat ur bröstet. Bästa kompisarna var där och bästa kompisarnas föräldrar.
Och när Ingrid klarade gränsen… Då grät mamman till en av bästa kompisarna. Och den andra mamman hade inte ens kollat egna dotterns tid – trots att hon sprang nästan personbästa. Vi var liksom alla där för Ingrid.
Och det är nog kanske min allra allra bästa berättelse om friidrott.
Också i en idrott där våra barn ställs mot varandra hela tiden så håller vi alla tummar vi bara har för varandras barn. Vi vill dem alla så väl och unnar dem allt gott. Ibland är det den enas dag, ibland en annans. Men det här gör vi tillsammans.
Därför har jag suttit och refreshat en nätsida med resultat för stafett-FM halva förmiddagen idag. Trots att min egen löpare inte hade någon tävling idag. För några andra väldigt viktiga sprang idag och på distans hejade jag hjärtat ur bröstet på dem.
Det är inte heller en dålig berättelse om friidrott.
Och här kommer en till rätt bra:
Igår sprang våra fyra 14-åringar stafett-FM. 4×100 meter i F15. De gav allt. Tog sig till b-final och landade på åttonde plats. Det är så sjukt häftigt. Nästa år, med samma lag i samma åldersklass, kan de bli farliga på riktigt.
Vi får se hur den berättelsen skrivs då.
Bästa gänget med sin bästa tränare Stefan. Han är en stor del av alla våra bästa berättelser.
Klockan är nästan tio på kvällen. Det är onsdag och den här veckan har å ena sidan pågått i sju år och å andra sidan pågått bara tre minuter. Men här sitter jag nu och tänker på att jag får träffa alla mina tre grupper med studerande imorgon och att det känns rätt fantastiskt.
Jag tror faktiskt inte att det fanns en bättre plats för mig just nu än den plats som blev min just nu.
Hon har inte ens fyllt sex ännu, men i torsdags gick hon ensam till och från barnkörens övning. Visserligen övar kören i församlingshemmet på typ samma gård som vi bor, men ändå. Hon ville inte bli förd och hämtad. Hon ville gå själv och hon gjorde det. Stolt och frimodigt och med den rakaste rygg jag sett.
– Jamen, då går jag väl då, sa hon världsvant. Kramade oss hejdå och så gick hon.
Och kvar stod vi och förstod inte riktigt när vår lilla blev så stor.
Hon är och vill vara mycket mera självständig än hennes syskon var i samma ålder. Jag tycker det är fint och jag tycker det är svårt. I någon mån är det väl alltid svårt när våra små vill prova sina egna vingar, men det är kanske ännu svårare när den flygsugna fågelungen inte ser så bra. Också den väldigt korta vägen till församlingshemmet är det ju för allt i världen bra att kunna se ordentligt.
Men. Ingen fågel som vill prova sina vingar ska tvingas vara kvar i sitt bo. Så vi lät henne gå själv till kören och tittade efter henne genom fönstret när hon gick. Hon tittade inte efter oss, hon vände sig inte om.
Fredrik. Jag saknar alltid Fredrik mest. Han är min allra mesta och viktigaste människa. Jag har nåden att få känna mig hemma på många platser, med många människor. Men hemmahemma – det är jag där han är.
Jag tror nog att jag skulle klara mg utan honom om jag absolut måste. Men jag vill helst inte ta reda på.
Hälsningar från Stockholm och några små ögonblicksbilder från gårdagens Tjejmil och helgens resa.
1. Vi bodde i mammas kompis lägenhet – tack, Kjell! Vi bodde orimligt nära startlinjen. Vi liksom såg startlinjen när vi tittade ut genom fönstret. Så en dryg timme före start låg jag och systern i sängen och vilade oss i form.
– Nu är jag nog för nervös för att kunna koncentrera mig på min bok, sa hon.
Jag läste två kapitel ur Åren av Kjell och Mårten Westö och tog sedan en liten powernap. Vaknade fyrtiofem minuter före start. Och tänkte att just det här – att jag kunde somna i det här läget – är orsaken till att jag troligtvis inte kommer att klara mitt mål. Jag tänder liksom inte till när det gäller. Alls.
2. Jag älskar att springa. Inte varje gång, men på något sätt varje gång. Aldrig är jag lika nådig mot min stackars kropp som när jag springer eller tränar crossfit. I just den stunden är det så lite fulhet och skavanker och brist. Det är styrka och funktion och välmående. Och när jag springer med tusentals andra är det allt det gånger tusen.
3. Allt stämde inte igår. Jag hade sovit dåligt på natten. Alla barn var krassliga och hemma i fredags och jag var kanske inte helt hundra. Men vädret var helt perfekt och jag märkte redan under första kilometern att det gick ganska bra och lätt att springa. Så jag tänkte att jag försöker hålla ett helt okej tempo så länge det känns så. Sedan efter fem kilometer kollade jag mellantiden efter varje kilometer och räknade ut hur långsamt jag skulle få springa resten av loppet och ändå klara det på under en timme. Och när jag sedan hade bara en kilometer kvar insåg jag att jag kunde ta tio minuter på mig och ändå klara tidsmålet. Men att jag ju kunde försöka hålla samma fart istället. Om det gick. Och den sista kilometern sprang jag på under fem minuter.
4. Bailando är aldrig fel låt att få i öronen när kroppen börjar kännas trött. Överlag levererade min spellista med hits från 90-talet. Varje ny låt fick mig att jubla inombords och gav ny studs i stegen.
5. Mest av allt. Tänk att vi fick göra det här tillsammans. Igen en gång. Jag och min ursprungsfamilj. Att vi får den här gåvan av våra föräldrar är den finaste gåvan. Den här resan gör så gott på så många plan. Tack, mamma och pappa! Nästa år i Stockholm! Vi är redan anmälda.
Nästan för lycklig 