Det första Arvid sa till mig idag?

– Idag känner jag för att inte bråka med mams!

Han log busigt och lyckligt mot mig. Och jag kände bara att VA?!?!? Vad känner du för alla andra dagar, då? Inte är det ju underligt att vår relation ibland känns lite stormig om han bara vissa dagar går in för att inte bråka med mig.

Ibland känns sommarlovet onekligen väldigt långt. Tomas Ledin får säga vad han vill.

Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Den frasen börjar ju onekligen ha rätt många århundraden på nacken och i en tid med hisnande medicinska framsteg känns den kanske mindre aktuell än någonsin. Jag vet inte hur ofta du tänker på din egen dödlighet.

Själv gör jag det jätteofta. Några gånger i veckan – minst – tänker jag att det här kan vara min sista dag. Vi pratade om det för en tid sedan, jag och min Fredrik, och insåg att han aldrig tänker så. Det kändes i den stunden som om vi nog håller på med helt olika saker när vi håller på med liv.

Jag är inte rädd. Att jag tänker ofta på min dödlighet har egentligen aldrig skrämt mig, det gör mig snarare mer tacksam och mer förundrad. Tänk att jag har fått leva nästan fyrtio år! När så många andra inte fick det.

Tänk att varje dag verkligen är en gåva. Det betyder inte att varje dag är jätterolig, men det betyder att varje dag är mer än vi egentligen kunde ta för givet och mer än vi förtjänade. Av nåd får vi de dagar vi får.

Må vi verkligen leva alla de dagar vi får leva.

Mycket kan man säga om min blogg, men rörlig bild ger den sällan. Typ aldrig. Tills idag. För titta. Titta!

Hilde kan ju inte cykla. Det har varit en sorg. Balanscykel går hyfsat bra, men min puls är lite för hög hela tiden. Det är helt enkelt farligt att röra sig i trafik om man ser riktigt dåligt.

Hittills har det inte varit något problem eftersom hon har suttit i cykelsits som andra barn i hennes ålder, men i år kändes den för trång och vi har fått leta efter en annan lösning. Och så fanns den här. Vilken lycka, vilken frihetskänsla!

Det är förstås ingen evighetslösning, men vi får några år till. Och efter de åren kanske vi vet om vi kan och ska försöka lära henne cykla. Eller om vi får leta efter en annan lösning. Igen.

Den lilla cyklisten själv är mer än nöjd och superstolt.

– Jag tycker att alla barn i hela Finland borde få ha en sådan här cykel, säger hon.

Vilken lycka, vilken frihetskänsla!

Hon var lite ledsen idag på morgonen, nästan uppgiven. Ville så innerligt gärna ge sin pappa något, men hade ingen gammal sak att avvara och inga pengar att köpa någon ny sak för. Men så föreslog ett storasyskon att hon skulle göra ett kort och hon lyssnade. Så hon ritade hela familjen i en skog. Och hon skrev.

Oj, så hon skrev.

Kortet fick en plats på kylskåpet. Direkt.

När Hilde någon gång i framtiden frågar mig hur hon var när hon var liten kommer jag att säga att hon må ha varit liten men att hon hade ett stort hjärta. Ett enormt hjärta. En kärlek och en hjärtlighet som liksom svämmade över och kom ut i ord. Ingen enda dag behövde vi fundera på om Hilde fem år älskade oss.