– Lova att du inte blir kär i någon pojkvän, säger Hilde och tittar på mig med stort allvar.

Jag är väldigt försiktig med löften. Så jag frågar lite försiktigt hur hon riktigt menar.

– Men tänk om han slutar vara kär i dig, då får du ju ett krossat hjärta, förklarar Hilde.

Jag tackar den nya tv-serien om Vesta-Linnéa för min femårings oro för mitt kärleksliv. Och så försöker jag minska hennes oro genom att säga att jag ju redan är kär i pappa. Hon ser inte het övertygad ut, snarare skeptisk.

– Men tänk om han slutar vilja vara med dig?

Som om det vore ytterst möjligt. Som om motsatsen – att jag tröttnar på honom – inte vore det. Hon är så festlig.

Har jag sagt att jag älskar henne? Har jag sagt att hon älskar sin pappa?