En av Arvids bästa kompisar är här på övernattning. Eller rättare sagt: jag trodde han var en av Arvids bästa kompisar, men det visar sig att han är mer än så.

– Mamma, han är min officiella målvaktstränare, förklarar Arvis stolt när de kommer in efter nästan två hela timmar ute på gården.

De har en ambitiös plan. De ska träna minst en timme om dagen och bästa kompisen – förlåt, den officiella målvaktstränaren – ska göra upp ett träningsschema och har dessutom tillstånd att uppmärksamma Arvid på hans svagheter som målvakt. Eftersom det är sådant en bra och snäll tränare gör.

Jag nickar instämmande. Tar dem på stort allvar. Minns nämligen precis hur det var när man var ganska liten och hade enorma planer. Jag var ju det där barnet som uppfann skidmärken (som simmärken men för skidåkning) som småsystrarna och deras kompisar kunde skida sig till i Setterbergskvarteret i Vasa i början av 90-talet. Jag var en officiell skidtränare. Jag visste bara inte att det hette så.

– Alltså, tack för att du vill vara min tränare! Jag skulle fast… kunna radera fortnite för att få ha dig som tränare, säger Arvid när den blivande målvakten och hans tränare kopplar av med lite fortnite efter ett hårt träningspass.

Visst har jag sagt att jag älskar barnens kompisar?

Deras första år i Lärkan var mitt sista. Jag var deras grupphandledare och jag föll som en kägla när jag träffade dem första gången i augusti 2018. Eftersom vi redan då lekte med tanken på att flytta till Kvevlax minns jag att jag föreslog att vi kanske kunde vänta med flytten tills den här gruppen hade blivit studenter. De var så speciella. Och jag minns vad Fredrik sa.

– Om vi ska vänta med att flytta tills du får elever som du inte tycker om så kommer vi aldrig att kunna flytta.

Sant. Så sant.

Så vi flyttade. Trots att de var och är så speciella. Och idag fanns det egentligen bara en enda plats där jag kunde vara. I den skola som än så länge är mest min när de sista av ”mina” studerande blev studenter. Jag är otroligt tacksam för att jag fick sitta med i salen när de fick sina vita mössor.

Det var så fint att få se dem. Jag kom ihåg samtal vi haft, texter de skrivit, tal de hållit. Jag kom ihåg värdefulla möten, skratt och tårar. Jag kom ihåg alla gånger när de velat och vågat dela något stort och säga något verkligt viktigt med sina unga röster. Jag kom ihåg att det absolut största som finns är att få gå med en bit på unga människors livsväg.

Jag fick också träffa en del saknade kolleger. För få – för så är det i coronatid. Och med för mycket distans och för lite tid – för så är det också. Men jag fick några värdefulla möten med de människor som var min vardag i så många år. Med dem fick jag bli till som lärare och jag har svårt att föreställa mig en bättre miljö för en människas första steg på lärarbanan.

Jag hade på riktigt världens bästa jobb. Världens. Jag visste det varje dag i tio år och jag vet det idag. Men jag vet också att det finns också andra jobb som är världens bästa, så det finns egentligen ingen sorg idag. Det finns bara en enorm tacksamhet.

Jag kom inte ihåg om eller i så fall hur man ska visa sin biljett på bussen. Jag kunde inte för mitt liv komma på att Elielplatsen heter just Elielplatsen.

Jag bor verkligen inte i Helsingfors längre.

Men jag kom ihåg adressen till ena bästisen. Där fick jag sitta och bada i solsken och kärlek och goda samtal och jag fick äta sallad med precis det jag allra helst vill ha i min sallad. Vet inte om någon annan i hela världen skulle veta det. Men hon vet.

Och jag kom ihåg adressen till andra bästisen. Där ska jag få kvällsmysa och övernatta. I det hem som känns nästan som mitt. Där har jag sovit näst mest de senaste två åren och sådant sätter spår. Där blir jag älskad som precis den jag är. Det sätter mer än spår.

Så deras adresser minns jag, trots att jag inte längre minns hur man beter sig i lokaltrafiken. För även om jag inte bor i Helsingfors längre så bor de här vännerna i mitt hjärta. För alltid.

Jag läste mycket i maj och jag läste mycket bra. Det här är de bästa böckerna som majläsningen bjöd på:

The Hate U Give av Angie Thomas. En av de där men-varför-har-jag-inte-läst-den-här-tidigare-böckerna. Drabbande, stark, angelägen och enormt välskriven bok om en sanning som inte borde vara sann. Jättebra!

Bechi av Koko Hubara. En välskriven och intressant berättelse om relationen mellan en dotter och en mor och moderns relation till sin mor. Om förväntningar och besvikelser och om liv som inte blir riktigt som de var tänkta. Så där som liv aldrig riktigt blir.

Otämjbar av Glennon Doyle. Den här är riktigt spännande. I den här boken finns texter, formuleringar och sanningar som jag kunde ha på min gravsten eller åtminstone på en broderad tavla. Men här finns också sådant som jag inte håller med om alls. Inte det minsta. En hyllning till friheten är den hur som helst och jag tycker om frihet.

Nära till natten av Karin Collins. En spänningsroman som lyckas vara spännande på helt rätt sätt. Jag vill läsa vidare hela tiden men jag kan sova om nätterna och blir inte rädd för min egen eller någon annans skugga. Jag tycker Collins skriver så bra och så fint om människor. Jag tyckte om hennes första bok, jag tyckte ännu mer om hennes andra och mest hittills om den här som är hennes tredje.

Himlabrand av Moa Backe Åstot. Den här tog mig med storm, och det säger en hel del eftersom det är rätt sällan ungdomsböcker lyckas med det. En ljuvlig skildring av tonårskärlek och av en dragkamp mellan rötter och framtid, mellan vad du vill ha och vad du tror att är möjligt. Den här var svår att sluta läsa. Så bra.

Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. Den här titeln och det här omslaget fångade mig direkt och berättelsen gjorde mig inte heller besviken. En skildring av en av de många familjer där barnen inte får vad de behöver för att föräldern inte räcker till ens för sitt eget. Rått och brutalt men stundvis glimmar hoppet till.

Kristi Bruds slav av Josefine Frankner. Så där på tal om rått och brutalt… En biografisk bok skriven av den kvinna som levde allra närmast den kvinna som i Knytby kallades Kristi brud. Jag har läst rätt många Knutby-böcker och jag tror det här är den allra bästa hittills. Att läsa den är att försöka fatta det ofattbara. Inte att lyckas, kanske. Men att försöka.

Hon var på sin första fotbollsträning idag, vår lilla Hild. Hon var så peppad, för att använda det ord hon själv använde. Ombytt till Liverpooldress redan en och en halv timme före avspark. Vattenflaska och boll packade innan det.

Men när vi sedan skulle cykla iväg slog nervositeten till och peppen var rätt långt borta. Hon ville verkligen inte gå. Hon ville åtminstone ha en ”tränare som är en flicka”.

Min egen nervositet hade slagit till långt tidigare, redan när jag anmälde henne. Hon ser ju dåligt, vår minsting. Går det alls att spela fotboll om man ser lika dåligt som hon?

Nu efter första träningen lutar jag försiktigt åt att det går när man är fyra år.

Det kommer att finnas många hinder på Hildes väg och några av dem kommer att vara övermäktiga. Men inte heller idag stötte vi på ett sådant hinder.

Hon var så stolt och glad efter träningen. Nu är också hon en fotbollsspelare med riktiga träningar och riktiga tränare, precis som storasyskonen.

– Gjorde du något mål? frågade Ingrid efter träningen.

– Massor! svarade Hilde.

Inte heller idag.