Lycka kan mycket väl vara att föra sin treåring till dagis, klä på henne orangefärgad reflexväst, följa henne ut på gården och se hur en vän till henne kommer rusande med öppna armar.
– Hildeeeee! ropar han, och sedan står de länge och kramas. Liksom hoppar upp och ner. Total glädje.
Lycka kan också vara att dagisdagen därpå hämta sin treåring på dagis, klä av henne orangefärgad reflexväst, följa henne till hallen och se hur en annan vän till henne kommer fram till henne. Och så skiljs de åt med en lång kram.
Lycka är väl helt enkelt att man själv har det minst tillräckligt bra och att ens viktigaste människor har det ännu bättre. Mer kan man faktiskt inte begära.
En av mina viktigaste. Som nog har det väldigt bra.
Hej, Stina! Tack för din fråga om vad de övriga gudstjänstbesökarna tyckte om spektaklet under välsignelsen. (Spektaklet = att Hilde stod framme vid altaret och dansade).
Svaret är att jag inte vet. Men jag vet vad jag hoppas och tror att de tyckte. Jag hoppas och tror att de tyckte ungefär så här:
Vad fint att ett litet barn känner sig så hemma i kyrkan att hon vågar röra sig rätt fritt. Vad fint att ett litet barn vill vara med framme i kyrkan där det händer. Vad fint att hennes familj låter henne komma med till kyrkan trots att det finns en risk att hon inte beter sig på exakt samma sätt som alla andra. Vad fint att också barn får finnas med i kyrkan trots att de är just barn och alltså beter sig ungefär som barn brukar göra.
Kanske någon till och med tyckte ungefär så här:
Vad skönt att kyrkoherdens dotter inte beter sig klanderfritt i kyrkan. Då kanske också andra vågar komma till kyrkan med sina icke-klanderfria barn utan att vara rädda för att de ska skämma ut sig på något sätt.
Eller:
Tur att inte mitt barn var värst idag.
Det kan ju också hända att någon tyckte ungefär så här:
Det är så irriterande med barn som stör gudstjänsten. Och kanske samma någon i nästa stund funderade över att så få yngre människor hittar till kyrkan, över att medelåldern är så hög att många gudsjänstgemenskaper lär självdö inom kort.
Alldeles för många tycker att tröskeln till kyrkan är alldeles för hög. Har vi råd att göra den ännu högre genom att göra det ännu svårare att ta med små barn dit?
Herrens vägar äro outgrundliga. Så säger vi ibland, vi som räknar med Gud och som ibland förundras över hur livet blir.
Så nu säger jag det; Herrens vägar äro outgrundliga. Och med det syftar jag på att det igår brann ett ljus för fotbollsspelaren Mohamed Salah i Kvevlax kyrka.
Det trodde han inte när han vaknade igår.
Å andra sidan kanske han inte heller vet att det finns en sjuåring här som ska bli Salah när han blir stor. Återstår att se om han faktiskt blir det.
Också idag försökte vi oss på gudstjänst. Också idag upplevde Hilde att det var orättvist att hon skulle behöva stanna i bänken, men eftersom det fanns en sjungande barnkör längst fram i kyrkan största delen av gudstjänsten uppmuntrade jag henne att ställa sig med kören och sjunga med. Hon var inte nöjd.
– Nej, jag vill inte stå där med andra barn. Jag vill stå där ensam.
Så hon bidade sin tid. När kören väl hade satt sig och slutet närmade sig, när Fredrik var den enda som fanns kvar framme i kyrkan – då passade hon på. Plötsligt sprang hon fram till altarringen och klättrade upp. Där vände hon sig om så att hon såg på oss i kyrkbänkarna. Och medan hennes pappa läste välsignelsen framförde hon någon slags dans som nog kan kallas liturgisk och sedan kom hon och satt sig igen.
Så nöjd. Så stolt.
Hon är nog på många sätt ett märkligt barn. Märkligt och underbart.
När man är nästan stor kan det uppenbarligen vara väldigt mysigt att ägna en halv lördagskväll åt att se gamla videor i sin mammas telefon. Att få se sig själv som man var när man var två och fem och åtta år ung. En evighet sedan. Ett ögonblick sedan. Att minnas vem man var och att minnas vem man är.
Mycket av det sannaste hon är nu när hon är elva har hon varit redan när hon var tre. Och oerhört älskad har hon alltid varit.
Nästan för lycklig 