Det finns uppskattningsvis ungefär tusen bra saker med lite större åldersskillnad mellan syskon, men det finns också mindre bra saker. Att ha tre barn i tre olika livsskeden betyder att alla får leva på varandras villkor. Den äldre oftare på den yngres. Att leva med en Hild är helt fantastiskt, men samtidigt att leva rätt långt på hennes villkor. Det blir efterrätt mera sällan för att hon finns. Allt blir mindre spontant. Det blir tidigare läggdags.

Storasyskonen klagar aldrig. Men jag inser ju att de inser.

Därför känns det oerhört fint att i år kunna ge dem en HF (Hildefri) sportlovsresa. Nu blir det mera efterrätt. Mera spontant. Senare läggdags. Och däremellan saknar vi Hilde ikapp. Vi påminner varandra om vad hon gjorde igår och vad hon sa i förrgår. Samtidigt som vi stornjuter av att leva några dagar med ett avgörande villkor mindre.

Jag säger inte att storasyskonen behöver det här, för ordet behöver är kanske ett av våra mest missbrukade. Inte heller vill jag prata om att de förtjänar det, för det ordet brukas ju också oftast helt fel. Men vi ville ge dem det här och just i år hade vi möjlighet att göra det. Redan efter en dag är jag glad över att hinna och kunna lyssna på dem på ett annat sätt och vara mer närvarande. Säga ja lite oftare. Följa deras rytm lite bättre.

De älskade tre. Så olika alla tre. Så ljuvliga alla tre.