– Du älskar mig.

Hon säger det till mig ibland och jag tänker att det är bland det finaste man kan få höra. Som förälder. Som människa.

Varje dag i hennes liv har jag ju vetat att jag älskar henne så hjärtat svämmar över, men att nu få veta att hon också vet det är en gåva. Att min kärlek har nått fram till hennes hjärta känns fint.

Så i väntan på att hon börjar förklara sin kärlek till mig känns det faktiskt väldigt fint att hon förklarar min kärlek till henne. Det duger. Det mer än duger.

Må hon varje dag få veta.

Hon och jag för snart ett år sedan. Fotograferade av Maria Hedengren.

I går tömde vi hela vår bokhylla. Jättemånga böcker måste bli åtminstone lite färre innan flyttlasset går. Jag sorterade bort hälften (Marie Kondo hade varit stolt) och Fredrik sorterade tilbaka de flesta (Marie Kondo hade vänt sig i sin grav om hon haft någon).

I dag på morgonen hade vi ändå ett resultat. På hyllorna längst ner finns böcker som inte ska med till Kvevlax. Den som känner sig manad att plocka med sig en bok får, resten förs till bibliotek eller slängs.

Arvid är mycket. Bra på att göra sig av med saker är han inte.

– Va? Ska allt här nere bort? frågar han upprört.

Och inom några sekunder – hann vi ens svara på frågan? – har han ryckt åt sig quattrobibeln.

– Ni får inte slänga bort en bibel! säger han bestämt, kramar den ömt och flyttar upp den ett hyllsteg.

Jag blir lite nervös. Anar vart det är på väg. Och mycket riktigt.

– Den här måste vi spara.

Han har hittat en parrelationsbok med titeln Verktyg för varaktig kärlek och nu ska den också sparas. Om jag för en liten stund sedan anade vart det var på väg så vet jag nu exakt och jag och Arvid för en kamp för och emot kärleksverktygens överlevnad i vårt hem.

Mitt i kampen sätter sig Arvid ner med boken i famnen och gråter. Det är helt orimligt och helt orimligt verkligt och sant. Han gråter vid tanken på att boken inte ska med.

Jag vet faktiskt inte om jag gjorde rätt, men jag satt mig ner och tröstade. Sa att han får välja en bok från nedersta hyllan som får komma med i flytten. Men bara en. Han nöjde sig med det. Torkade tårarna och gjorde sitt val. Och härmed kan vi välkomna Verktyg för varaktig kärlek till Kvevlax.

Han är underbar.

Helt underbar bild från en helt annan gång när han visserligen också satte sig ner och grät. Fotad av syster Matilda Audas Björkholm.

Under de två senaste veckorna har jag:

– läst och bedömt ganska precis 130 elev- och studenttexter (en del av dem har jag läst och bedömt fler än en gång)

– hållit lektioner

– åkt till Österbotten på arbetsintervju och provlektion

– planerat och hållit en predikan

– haft löss

– hållit en andakt

– skrivit en kolumn

Jag tycker inte synd om mig själv. Allt har ju egentligen varit roligt. Förutom lössen. Men också roliga saker gör en människa trött om de är många och viktiga. Och nu är jag trött. Inte farligt trött, men trött.

Att få fira fredag känns ovanligt fint just i dag. Må helgen ge alla oss trötta vila.

Så kom den här dagen. Fredriks sista på sitt nuvarande jobb. Det måste betyda att vi inte har en jättelång tid kvar i Helsingfors. Jag inser det men inser det inte alls.

Samma dag kan jag konstatera att vi nu har packat tre lådor till. Eller fyra, beroende på hur man räknar. I ärlighetens namn har vi verkligen inte råd att räkna ogeneröst så vi säger fyra.

Och samma dag kröp en vän ihop i sin tröja, gömde ansiktet i den och vågade ställa den fråga hon inte ännu vågat ställa. När flyttar ni? Det är hemskt att behöva svara på en sådan fråga när redan frågan får den andra att gömma sig i tröjan. Det blir så uppenbart att svaret aldrig kan vara tillräckligt långt fram i tiden. Samtidigt är det fantastiskt att få svara på en sådan fråga just för att redan frågan får den andra att gömma sig i tröjan. Att få vara så älskad är en oerhörd gåva. Hon är en oerhörd gåva.

Älskade hem. Älskade, älskade hem.

Inte alla förskoledagar börjar med att man får veta en förskolekompis är kär i en. Men en del förskoledagar börjar så. Och nog är det ju en fin början.

Den barngrupp han lämnar är guld. Jag hoppas och vågar oftast tro att det finns en lika gyllne grupp också i hans nya skola. Just den här typen av guld är nämligen en ytterst förnybar resurs.

Ett av mina barn pirrar i hela kroppen av lycka, applåderar spontant och ropar:

– Jag älskar mig själv!

Och den andra kontrar med:

– Jag också!

Och jag vill bara ropa STOPP! Stanna bandet nu! Låt det bara vara så här. Jag vet ju att det kommer andra tider. Tider när de ser skavanker och brister. Stora näsor och oren hy. För stort eller för smått. För platt eller för runt. För fel och för ful.

Jag vet inte när de tiderna kommer, men att de kommer vet jag. Att de kommer lite närmare varje dag vet jag också.

Men just i dag tänker jag inte på det. Jag tänker på nåden i att få ha barn som älskar sig själva och tycker om dem de är. Och jag tänker på dem som just nu har ett barn som är finast i världen men tror nog något annat. Styrka till er.

”Alla dagar glimmar någon gång och jag försöker envist hitta glimret.”

Så beskriver jag själv min blogg i presentationstexten här intill.

Så. Nu när klockan är 23.32 och jag i den bästa av världar hade fått sova redan länge ska jag lista glimret i dag. 1 april 2019.

Glimmer 1: jag fick läsa studenttexter tillsammans med en kollega. Hon är så klok och rolig och fin och det är enormt skönt att få bolla med någon annan. Två läsare ser bättre och mer än en. Två läsare har väldigt mycket roligare än en.

Glimmer 2: jag fick springa i något som jag bestämt tror att var solsken. Allt känns ljusare och lättare efter fem kilometer i hanterbart tempo.

Glimmer 3: jag fick gå på födelsedagskalas. Älskar att det finns en trettiotreåring som vill bli firad. Älskar att han finns i vårt liv.

Glimmer 4: jag fick dela kvällste och liv med de unga vuxna som på olika sätt jobbar med församlingens ungdomsarbete.

Glimmer 5: jag fick två jättefina bilder av min fantastiskt begåvade, fotograferande syster. Två bilder som påminner mig om sommarlivet som väntar.

Så visst glimrade det till också i dag. Även om det gjorde annat också.