-Mamma, blir du och pappa någon gång arga på varandra?

Det är en väldigt rolig fråga att få på väg in till prisma för att köpa två par skidor med tillhörande pjäxor och stavar.

Det finns många berättelser om vår familj. En är att vår sexåring kan ställa en sådan fråga. Med tillägget att han verkligen inte vill att vi skiljer oss för han orkar inte åka fram och tillbaka mellan oss. Och hur ska det bli med Hilde i så fall? En annan berättelse om oss är att vi alltid alltid alltid köper skridskor, simglasögon och innegympaskor kvällen före. Och nu också skidor.

Nå. Hellre kvällen före än kvällen efter.

Och jag tycker hemskt mycket om oss.

Om dem.

Hur är man en bra förälder till ett barn som på så många sätt är så olikt sig själv? Som ställer frågor till livet som man egentligen aldrig reflekterat kring, som befinner sig i känslolägen där man själv aldrig varit?

Jag behöver veta, för hittills verkar exakt alla mina barn bli dels inte alls som jag och dels inte alls som varandra. De verkar bli helt och hållet exakt som sig själva och det är både fantastiskt och fantastiskt utmanande samtidigt.

Men när Arvid spontant och oprovocerat viskar att jag är världens bästa mamma efter en kväll som nog var minst sagt både ock så vågar jag nästan tro att det blir bra i alla fall. Fast jag inte riktigt vet.

Kärleken. Nog bär den långt ändå.

I dag hörde jag en sann berättelse om en mormor och morfar som varje lördag klockan nio samlar sina vuxna barn och deras familjer på ett café och äter frukost. Det har de gjort i femton år.

Det är något av det vackraste och häftigaste jag hört på länge. Kanske någonsin. Jag ville dela det med er.

#goals

Jag funderar ibland på vilka berättelser om vår familj som blir barnens. Vad kommer de att minnas? Vad kommer de att berätta? Vad gjorde oss till oss?

Och lika mycket funderar jag på vilka berättelser om vår familj som jag vill att blir barnens. Vad vill jag att de kommer att minnas? Vad vill jag att de kommer att berätta? Vad vill jag att gör oss till oss?

Det finns troligtvis många kapitel kvar att skriva i den berättelsen. Det är aldrig för sent att fundera på hur nästa kapitel kunde se ut.

Bild: Maria Hedengren

För någon vecka sedan skrev jag om lillasystern som inte kunde förstå varför jag inte sökte till Idol. Men hon är inte den enda som ser mig i ett glittrande skimmer. Min mamma har en enorm tilltro till mig. Nu inför flytten skickar hon jobbannonser till mig var och varannan vecka. Ofta är min tanke Men, mamma, det här jobbet kan jag faktiskt inte göra. Men det finns en tanke som alltid kommer först; Tänk vad hon älskar mig och tror på mig.

I sanning är det en gåva att få växa upp med en förälder som tror så mycket på en. Som ser möjligheter också där man själv ser otillräckligheter. Jag kan inte annat än önska alla den starten. Livet får oss ändå att landa på jorden men när någon tror att vi kan sväva vågar och förmår vi mer än annars.

I ett knappt dygn har jag fått leka ensambarn. Det gör jag alltid när jag träffar mina föräldrar utan min egen familj eller mina systrar. Det händer ytterst sällan. Det går oftast år mellan gångerna. Men nu hände det. Det var bara vi och det var gott. När vi är alla är det ännu godare, men det här var också mysigt.

Mamma och jag. En varmare dag än i dag.

I går var jag ensam hemma med mina barn och hon var ensam hemma med sina. Medan fyra av fem barn lekte ute i snön drack vi te tillsammans och åt kex som vi gömde när barnen kom in igen. Sedan lagade vi tacos och åt middag med alla barn. Vi hann prata mycket. Sällan fick vi prata ostört och ofta blev vi avbrutna, men vägen mellan henne och mig är kort och då går det ändå.

När de åkte sa vi hejdå i tamburen. Och ingen av oss sa det som jag tror att vi båda tänkte. Jag tror mina ögon sa det och jag tror hennes sa samma sak. Snart har vi inte det här längre.

– Jag älskar dig, sa vi i stället nästan i mun på varandra. Och sedan gick hon.

Vår vänskap kommer att överleva, det är säkrare än det mesta. Vi är familj och familj är man var i världen man än finns. Men vår vänskap kommer att förändras och få hitta nya former. Ibland vågar jag nästan tro att den på vissa sätt kommer att bli ännu bättre. Men just i går kände jag mest bara att jag kommer att sakna det där. Barnförbjudna kex, avbrutna samtal och delat vardagsliv.

Jag älskar henne.

Hon är en av de snyggaste och mest välbevarade 30-någonting-åringar jag vet. Om jag inte tyckte så mycket om henne skulle jag kanske vara bitter.

Nåja.

En kosmetolog upplyste nyligen henne om att rynkorna i hennes panna är ovanligt djupa för en människa i hennes ålder. Jag minns när hon berättade. Har hon rynkor i pannan? tänkte jag. Och tittade. Kanske. Och sedan tittade jag på min egen panna. Jag har. Helt säkert. Djupare än hon. Ovanligt djupa för en människa i min ålder.

Men jag hann alltså bli trettiofem innan jag ens tänkte tanken att jag kunde ha rynkor. Jag hade dem innan jag märkte dem och jag tänker att det finns något sunt med det. Att vara lyckligt omedveten är ett fantastiskt fint tillstånd när det gäller ens eget yttre. Ett tillstånd jag ska göra allt jag kan för att slå vakt om.

Under några veckor gick jag och tittade på min egen panna med lite mindre nåd än vanligt. Också andras pannor blev intressanta för första gången någonsin. Sedan kom livet tack och lov emellan och sådant som är viktigt på riktigt konkurrerade ut linjer i mitt eget och andras ansikten.

Jag kommer förstås inte att lyckas alla dagar, men jag tänker göra mitt absolut bästa för att inte ständigt jaga det som inte längre är möjligt för mig. Jag vill inte. Jag är ju inte tjugotvå. Inte ens trettiotvå. Men hittills har livet bara blivit bättre. Att låta några rynkor i pannan knäcka är uteslutet.

I början av sin gymnasietid får våra studerande berätta om sig själva som läsare. När jag började jobba för tio år sedan kunde nästan alla se tillbaka på åtminstone någon period i deras liv då läsningen varit viktig. Jag bodde på biblioteket när jag var nio eller Mina föräldrar blev nästan oroliga för att jag läste hela tiden när jag var elva.

För fyra-fem år sedan hände något. Plötsligt fanns det berättelser där läsglädjen saknades. Helt. Läsningen hade alltid varit kamp och strid och tvång. Och för den som kämpar och strider och tvingas till läsning är det sällan lätt heller när det ska läsas enorma textmängder i historia eller produceras långa, sammanhängande essäsvar i geografi.

Den som läser för lite förlorar för mycket.

Jag ser varje dag på jobbet att läsningen spelar en enorm roll. Både den läsning som blev och den som inte blev. Jag hoppas så innerligt att mina barn ska hitta det som jag själv hittade som barn och sedan aldrig riktigt släppte taget om.

Han har hittat något. Och utmanat mig i en lästävling. Jag tror jag ska hoppa på. Det finns nämligen fortfarande element av kamp och strid för honom (efter dagens Lassemaja-bok förklarade han uppgivet att han vet vem som är skyldig men inte till vad). Om jag kan bidra till att han vill kämpa och strida är jag med.

Jag är ju en sucker för att förenkla vardagen där den bara låter sig förenklas. Hello, pasta och köttfärssås!

I dag vill jag identifiera en annan riktigt vass nyckelspelare i vår kamp mot den vardag som lätt kunde bli övermäktig; eftermiddagsklubbar i skolan.

Ingrid har fyra hobbyer i veckan. Exakt en av dem kräver en insats av oss föräldrar. Exakt en av dem märker vi ens. Alla andra ordnas av skolans föräldraförening. Tre eftermiddagar i veckan har Ingrid alltså en hobby i skolan mellan typ två och halv fyra. Hon går på ordkonst, drama och lego. För några år sedan ordnades också zumba och bollklubb.

Så SJUKT bra grej.

Dels betyder det att hennes eftermiddagar ensam hemma förkortas rejält. Dels betyder det att vi inte behöver skjutsa och ha oss. Dels betyder det att vardagskvällarna är lugna, sköna hemmakvällar. Dels betyder det hobbyer för rimlig peng. Och dels betyder det att hon lär sig en massa nya, roliga saker.

Alla vinner. Alla.

Och en rejäl dos vardagsrealism på det. Bilden är tagen mindre än ett dygn efter att jag städade förra veckan. Det är härligt när hårt jobb får bestående resultat.

De kan säga så fula saker till varandra, hon och han.

– Du är den dummaste i hela världen!

– Du är så ful!

– Jag tänker aldrig mer leka med dig!

Ibland går mitt modershjärta sönder. Ibland orkar jag inte ens bry mig. Oftast blir jag sjukt irriterad och är i slutändan argare än både den som delade ut och den som tog emot de hårda orden.

Men.

När någon var lite taskig mot honom i skolan så berättade han för henne. Och hon bara kokade av ilska. Sammanbiten och ursinnig samtidigt.

– Så där ska ingen någonsin säga till honom. Inte till min lillebror.

Och jag säger inte att det var värt det – ingen ska någonsin vara taskig mot någon annan. Men det gjorde dem gott, båda två. Både den som delade ut och den som tog emot de varma orden.

Mindre. Inte mindre fina.

Bästa starten på en dagisvecka? Jag vet! Du har just vinkat hejdå till tvååringen som inte darrat på läppen en enda dagismorgon sedan augusti och du sitter i tamburen och tar på dig skorna för att åka till jobbe. Då kommer en i personalen dit med en ipad och bara måste få visa ett klipp från veckan innan när Hilde sitter och skrattar så hon knappt får luft.

Det finns så mycket att älska här:

1. Att det uppenbarligen finns tid på dagis att hala fram en ipad och filma när ett barn har riktigt, riktigt roligt.

2. Att det uppenbarligen finns andra vuxna än jag och Fredrik som tycker att Hildis festlighet bara måste förevigas på film ibland. Tänk!

3. Att det uppenbarligen är så att personen i fråga förstod att jag måste få se det där filmklippet.

Det här är del 829 i serien inlägg om varför jag älskar vårt dagis. Den serien är en långkörare. Med all rätt.

Från tiden när Iitu skickade bildhälsningar. Jag trodde ju förstås att det skeppet hade seglat när Hilde blev dagisbarn. Men nej. Älskar att ha fel ibland.