När jag går hemifrån börjar Hilde gråta. I ärligetens namn gråter hon rätt ofta också när Fredrik går, men hon är och förblir vårt mest mammiga barn hittills.

Men när jag gick hemifrån i dag grät hon inte. Alls. Jag vinkade, sa hejdå, stängde dörren och var beredd på gråt. Men nej.

Hon hade ju Iitu.

Från och med i dag har hon – har vi – Iitu i vårt liv. Visserligen har vi haft henne i vårt liv rätt länge redan, men från och med i dag får vi ha henne mer än vanligt. Tre dagar i veckan kommer hon nämligen att hänga med Hilde eftersom jag kommer att hänga i skolan igen.

Jag är så lycklig och jag är så trygg. Iitu är ljuvlig. Hon är rolig, hon är stark, hon är godhjärtad, hon är smart. Hon är livlig och lugn i en perfekt balans. Dessutom kan hon både klippa hår och köra lastbil. What’s not to like?

Vi fick en fin första dag. Det kommer kanske bakslag någon gång, men en bättre start kunde vi inte ha fått och åtminstone jag behövde en god start.

Jag lämnar ändå över det dyrbaraste jag har i en annan människas händer. Och det här är nog väldigt bra händer.

Hon i somras. När hon var mest och helst i mina händer.

Mycket kan man säga om Arvid, men han är en väldigt fin storebror. Vi har pratat mycket om att det är viktigt att Hilde får känna sig trygg med honom och han har lyssnat. Till skillnad från många andra gånger när vi pratat om saker.

I dag tittade han henne allvarligt i ögonen och klappade henne på huvudet.

– Jesus älskar dig, Hilde, förklarade han.

Och lektionen slutade inte där.

– Jesus vill alltid leka med dig. Sidu Hilde, Jesus bor i ditt hjärta.

Stunden doftade himmel.

En liten stund senare närmade vi oss mer jordiska sfärer när han lyckligt utbrast:

– Alltså, Hildes rumpa är så rolig!

Och en alldeles för liten stund efter det var vi SÅ på jorden att jag inte ens orkar skriva om det.

Att leva med en Arv är tvära kast. Oftast ljuvligt, ofta jobbigt, aldrig tråkigt.

Deras allra första möte. Välsignad är du, sa han till sin lillasyster då.

Om Gud har ett kylskåp finns ditt foto på det.

Det finns många bilder av Gud. Många dåliga och många bra. Bilden ovan läste jag om för första gången när jag var typ sjutton och aktivt började söka efter bilder av Gud. Och jag förstod den. Den talade till mig. Den må vara naiv och enkel, på gränsen på banal. Men den talade till mig.

Och då är det en bra bild.

I dag påmindes jag om den igen och den talade fortfarande till mig. Kanske ännu tydligare nu när jag har ett eget kylskåp.

Det finaste och viktigaste en människa har, det har hon på sitt kylskåp. Att jag får tro att jag har en given plats på Guds kylskåp är typ det största som finns.

Men det finns en sak som är ännu större; att jag får tro att din plats där är precis lika given.

På mitt kylskåp. Om inte Hilde har härjat fritt. För på hennes kylskåp skulle de här två också finnas så hon älskar att bära omkring på dem.

Alltså, livet. Hörni. Mycket kan man säga om det, men inte är det rättvist. Alla drabbas i någon mån, men att försöka påstå att vi drabbas rättvist är en lögn som är både vidrig och farlig.

Jag blir alldeles matt varje gång livet sparkar på dem som redan ligger. Att det täcks!

Och på något sätt landar kanske dagens demonstration ändå där. Att många av dem som demonstrerat i dag har sett livets orättvisa på alldeles för nära håll. Jag säger inte att strejk är rätt eller fel, men jag säger att vi måste erkänna att det finns en massa orättvisor som vi faktiskt måste försöka få bort.

Att påstå att de arbetslösa bara ska skärpa sig och sluta klaga är hårt. Att påstå att alla hade samma möjligheter är en lögn. Som är både vidrig och farlig.

Mig är det inte synd om. Fast jag har tyckt orimligt och skämmigt mycket synd om mig själv de senaste dagarna. Blir så arg på mig själv när jag gör så. Jag ska bara skärpa mig och sluta klaga.

Jag önskar att vädret hade varit det värsta med den här dagen, men nej. Kanske indirekt då. Men kanske ändå nej.

Lite räddades läget ändå av vännen som tål all bitterhet i världen (åtminstone i min värld), av en oväntad win-win-situation via en annan vän och sedan av den tredje vännen som grävde fram sin bil ur en snögrotta för att hämta matkassar med mig på kvällskvisten.

Man kan stava till kärlek på många olika sätt och också i dag har jag fått se flera av de sätten. Till och med i dag. Kanske rentav ovanligt tydligt just i dag.

Lite lite lite räddades dagen också av aftonbönen med Arvid. Jag frågade om han hade något tillägg till klassikern Gud som haver. Som exempel brukar jag ofta tillägga att jag tackar för min familj och för att jag får vara Arvids mamma. Typ sådant.

Arvid? Not so much.

– Käre Gud, gör så att jag får en rullator i morgon.

Mindre då. Men samma då.