Förväntan i luften

Jag tar med mig ett foto på mig själv som bebis, det ska vara med i leken. Den blivande mamman ska sedan gissa vilken vän som är vilken bebis så jag väljer ett foto som ger henne en ärlig chans. Jag har varit med förr och vet att det är svårare än man tror att gissa hur ens vänner såg ut som bebisar.

Sedan slår det mig; alla andra är säkert så unga att alla deras bebisbilder är digitala! De kanske skrattar åt mitt pappersfoto. De kanske aldrig ens sett ett pappersfoto.

Men det har de. De har till och med pappersbilder med sig. Allihopa. Jag överskattade helt klart min egen ålder, alternativt underskattade deras. Men det är inte så lätt att veta.

Vi firar vår vän. Hon som snart ska bli mamma. Vi skriver och ritar på små bodysar. Vi gissar födelsedatum, längd och vikt och ögonfärg. Vi skriver små brev till den lilla ofödda. Vi har märkligt mycket att säga till honom som vi inte ännu träffat.

Det finns sällan lika mycket förväntan i luften som det finns på en babyshower. Allt är möjligt, allt kan hända och allt kan bli. Jag hade aldrig någon egen babyshower – kunde man ens ha det 2008??? – men jag minns ju förväntningarna. Dem kunde man ha redan 2008.

Väldigt få saker blev som jag tänkte och trodde. Några månader senare skulle jag ha sagt att det mesta blev sämre. Några är senare skulle jag ha sagt att det mesta blev bättre.

I dag skulle jag säga; det finns inget större och inget bättre. Det är inte alls som jag tänkte och trodde, det är så väldigt mycket mer.