Hon är förvånad själv. Inte hade hon trott att det skulle sluta så här. Med en sjukskrivning. För henne. 

Ingen av oss tror ju någonsin det. Att vi själva ska befinna oss på andra sidan av den där gränsen som går mellan de människor som klarar och orkar och de som inte gör det. Exakt var våra egna gränser går vet vi ju tyvärr först när vi har passerat dem. När det redan är för sent.

Jag har inte passerat mina egna gränser den här hösten, men jag har tänjt alldeles för mycket och vet det alldeles för väl. Oktober var en galen månad, och jag trodde att november skulle bli bättre. Det blev värre. Men jag har lärt mig mycket, skrivit massor och haft väldigt roligt. Också. 

Att jag höll mig på rätt sida av mina egna gränser den här hösten beror verkligen inte på min egen förträfflighet. Det är bara nåd. 

Och nu är november över. Efter i dag är mina måsten få och små för resten av året. Nu ska jag hedra resten av min föräldraledighet. Det är inte mycket kvar av den. 

Men det finns delar kvar. Också det är nåd.