I morgon ska bli en bättre dag. Vi får anstränga oss båda två, jag och min Arv. Jag frågar lite försiktigt vad han har tänkt göra för att bidra till en trevligare morgondag. 

– Jag ska vara glad och söt, säger han. 

Som om det var brist på glädje och söthet som fällde den här dagen. Som om det någonsin är det som är problemet. 

Sötast av allt. Alla dagar. Gladast av allt. De flesta dagar.

Mest av allt är han älskad. 

Vi räddas av att Moster är på besök. Och av att hon efter att ha sett oss tampas med den här dagen ändå säger:

– Ni är en så jättefin familj.