Jag måste anstränga mig för att minnas hur ledsen och vissen jag var. Hur jag famlade i mörkret för att få tag på känslor som kändes som mina egna. 

Men om jag anstränger mig så minns jag den där oväntat svåra tiden när Hilde var alldeles ny. Tänk om jag hade vetat då hur snart jag ändå skulle landa i mig själv igen. 

Eller snart och snart. Det är lätt att i efterhand säga att några månader är bara några månader. När varje dag känns som en halv evighet är några månader en tidsrymd helt omöjlig att ta in. 

Och ändå. Hela tiden. Hela vägen. Varenda halv evighet har jag varit tacksam varje dag. Sanslöst fin är hon. Sanslöst fint är det att vi fick henne. 

Sanslös.